Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ögonblick som jag stiger fram, släpper ner i sitt stora ölglas med en stor plaskande duns som skvätter ner halva baren, vilket får bartendern att titta upp lite smått irriterad innan han kommer bort och drar med några svepande rörelser lasen över disken. Vid det laget har Donny redan hunnit dricka upp hälften av det som väl kallas ubåt, och visst påminner det om en ubåt som efter en krasch med en underjordisk klippa nu förlorar sitt bränsle, detta svarta guld som oljan ibland kallas, men guld kan man väl knappast kalla bunkerolja för då det egentligen bara är något hopkok av produkter, det där äckliga som man inte får använda i mer omdiskuterade bränslen som vanlig bilbensin, där ska det vara rent och fint, men på sjön är det inte så jäkla viktigt.

Jag har vart på sjön, säger jag sådär impulsivt som jag kan göra ibland, slänga ur mig ord som egentligen inte borde ha yttrats, som skulle ha tigits ihjäl där inne under skalpen. Donny svarar inte, han är nu upptagen med att studera drinklistan samtidigt som han idogt kliar sig i skägget, från den ena sidan av ansiktet till den andra. Du har ju skepparkrans, säger jag.

Donny tittar upp, ja det är riktigt, all min styrka sitter i skägget, det är därför jag dricker så mycket öl, jag tar en Spaten, Ruben, flikar han in till bartendern, och fortsätter sedan att berätta om sambandet mellan skäggväxt och öldrickande. Öljäst ska tydligen besitta förvånansvärda egenskaper som just gödsel för kroppsbehåring.

Jag har hört talas om detta tidigare, men då var det jästen som en kille åt, alltså han drack inte ölen utan åt bara jästen, ja jag vet inte och bryr mig inte om att ta upp det hela med Donny som förövrigt verkar fast besluten över att hans tjocka krans är tack vare ölen. Så lär även den lilla kulan på magen vara.

Jaha, så ni vill ha en hemsida.

Vadå?

Ja, hemsida, tandläkaren, ni ska ha hemsida. Ni vill ha hjälp med hemsida.

Är det vad du ska hjälpa till med?

Ja, det beror på, men det kan bli så ja. Vadå?

Nej, men va fan!

Vad gör vi på Arlanda då? Jag tog en taxi ut hit, det är en jäkla bit, visserligen fakturerade jag tandläkaren, men ändå, jag ska hem också.

Jag har en bil, säger Donny.

Mina tänder, de visas stenar. Dessa vita stenar, oförtröttliga tjänare, nu senast malt genom ändlöst med honungsmarinerade halstabletter hopsvetsade av socker diverse medel. De mal, gnager och tuggar, ger aldrig upp, det är vad jag vill inbilla mig själv.

När jag jobbade på hemmet hanterade jag mångas tänder, plockade ut dem, borstade dem där varsamt i mina händer, plumsade ner dem i sin nattburk, där de skulle ligga över natten – och inte att glömma – den viktiga nattabletten, minst lika viktig som nattmedicinen är för den som brukar tänderna. En stor tablett kommer fram ur plastbubblan till förpackning, och den pyser, knastrar och luktar mint när den faller ner i den trånga runda burken där de ganska osmakliga tänderna ligger och gottar sig.

Ja, när man handskas med en mängd löständer blir man påmind om att man ska vårda sina egna, sköta dem, vara snäll vid dem och ja, bara sköta dem bra. Och då går man till tandläkaren.

Tandläkarbesöket i slutet av oktober avlöpte fint, mycket fint, och med de 300 kronor som försäkringskassan nu betalade för mig behövde jag bara spy upp en mindre summa, bra mycket bra för jag är inte rik, jag är inte rik alls sa jag, tvärtom jag är fattig, alltså inte fattig, men det är fredag idag och jag vill gärna kunna handla vin liksom – och lite weed, det vet du, säger jag till killen bakom det lilla skrivbordet, placerad i det vitmålade rummets ena hörna. Jag kommer på mig själv. Jag hänger över skrivbordet, har lagt min arm runt killens hals och slappnat av så pass mycket att min annars ganska hårda rumpa hänger som en säck potatis över skrivbordets kant, och jag känner hur de två damerna som sitter i varsin av de två stolarna som står placerade omkring det lilla bordet med damtidningar i andra änden av rummet, spänner blicken i min oskuldsfulla och ganska unga bak.

Jag hoppar bakåt och det känns som mina fötter sugs ner när de närmar sig golvet. Shccmuck! Tillbaka till verkligheten.

Jag fick således återbesök. Tandhygienisten skulle ta sig en titt på gaddarna, rensa bort den tandsten som likt koraller etsats sig fast på emaljen. Januari ok, säger jag.

Nu är det januari, och tandläkartid igen. Föreläsning i statsvetenskaplig anda från klockan tio till ett, tandslaktaren klockan två, i teorin går det bra, men jag måste ladda för tandläkaren och tvingas stanna hemma från föreläsningen.

Jag dricker te, gör ett par yogaövningar innan jag skyndar mot tunnelbanan och det surrealistiska skådespel, som alltid väntar mig hos tandläkaren.

Jag går förbi en dam med långt, rakt, svart hår, som skjuter en barnvagn framför sig i snömoset, och i rask takt slänger jag huvudet bakåt med tanken att här vill jag inte missa någonting, och det jag får se är väl inte vad jag har tänkt mig, men egentligen inte mer än vad ett sunt förnuft kunnat säga att jag skulle se, en baksida på en dam i kappa. I och med det missar jag ingången till tandläkaren och lokaliserar efter en förvånad tresextio med huvudet, ingången.

Staplar in, och som vanligt är det ingen där. Rakt fram och till vänster finns det två rum som båda inrymmer två tandläkarstolar vardera. Där är nu draperi fördragna.

Såsmåningom kommer en dam ut, och jag känner igen henne, hon är tandläkare och hon har rotat i min käft tidigare. Det är dock något med henne som gör att jag gillar henne. Jag lokaliserar mig själv på schemat eftersom hon inte kan läsa. Okej, klockan två, du är tidig då. Ja, tio minuter säger jag och sätter mig ner tyst igen.

Jag tar upp en National Geographic som konstigt nog ligger på det lilla bord som brukar vara fullt med damtidningar och endast det. Jag stirrar på några bilder där en tjock humla surrar runt en stor, rosa blomma.

Jag lyfter blicken och tar mig en titt på kvinnan bakom skrivbordet. Hon har också en tidning framför sitt ansikte nu, och låtsas läsa. Hon kan inte läsa, men kanske tittar hon på bilderna, tänker jag, och ler åt henne när hennes blick möter min. Hon har en sådan utstrålning, men jag vet inte av vad. Jag slår ner ögonen på humlan igen.

Telefonen ringer. Riiiiiiiing, riiiiiiiing! Hon låtsas läsa. Upptagen, kan inte svara nu. Jag vet inte, men svarar gör hon inte i alla fall. Såhär fortsätter det i ungefär tio minuter. Riiiiiiiiing, riiiiiiiiiing! Hon svarar inte. Jag sneglar upp, och jag ser hur hon nervöst tittar på mig för att se hur intresserad eller förvånad jag verkar över att hon inte lyfter luren säger hallå, eller vad som helst. Jag stirrar ner i tidningen igen, låtsas som om jag inte hade lagt märke till det.

Hon reser sig snabbt upp, går förbi mig och kastar bort skynket och öppnar skjutdörren och försvinner därbakom. Telefonen ringer igen.

Jag tvekar inte, utan går direkt bort mot telefonen, lyfter luren för den till mitt högra öra, lutar mig stilla ner och säger med en mjuk och varm röst, Hönsa Dantal, vad kan jag hjälpa dig med.

Ja det är Donny, säger en otålig, nästan förbannad röst. Va fan svarar ni inte för, vad fan? Äh håll käften säger jag, det har inte ringt här. En signal, det ringde en signal och den hann inte ens ringa klart innan jag lyfte luren. Va, säger Donny, och jag hör hur han fnyser, tar bort luren från örat, gör antagligen en min och återkommer. Fuck you din jävla sumprunkare,… äh sluta säger jag, den där svordomen är ju uppfunnen av Die Hard-översättaren 1992, den är rolig, men kom igen, jag är ingen sumprunkare.

Det är tyst i luren och jag hör hur Donny tar ett bloss av sin cigarett, inte aggressivt, hårt eller högt. Det är ett nästan ljudlöst, mjukt och lugnande ljud som tar form när den glödande tobaken byter skepnad från synlig till hörlig.

Okej lyssna, säger Donny. Vill ni ha hjälp eller inte? Jag tittar bort mot skynket med skjutdörren, och mot den andra dörren, jag hör röster på ett okänt språk, och jag svarar lugnt javisst, javisst vill vi det.

Arlanda, fem timmar, säger den nu ganska otåliga rösten, och jag hur luren landar på sin plats på telefonen och tynger ner knappen som håller linjen öppen, den dunsar till lite smäckert vilket snappas upp och låter crackwha-tuut-crack, på linjen innan den bryts helt.

Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolut. Några målare på svartjobb? Intressant. Vad skulle inte funka? ”Fotvårdarna”? Nja, säg inte det. ”Floristerna”, ”P-lisorna”, ”Spärrvakterna”?

Det är givetvis en korrekt iakttagelse Croneman gör, så även idag liksom alla andra dagar när han i sina TV-krönikor tycker till. Teveutbudet är kanske inte värt att engagera sig i tänker säkert många. Va fan Teve, jag kollar inte på teve, liksom! Nä, nä, inte jag heller, men det händer faktiskt att jag hamnar framför burken lite då och då.

Igår till exempel, då var jag över hos min polare H, och då är det alltid burken som gäller. Soffa och burk, eller burksoffa, vilket som, teven är nästan lika stor som soffan.

Teven är igång och direkt börjar vi kolla. H har en stereo, men föredrar helt motsatt mig att ha igång telefunken istället för stereoanläggningen. Det är lite frustrerande, irriterande och närmast jobbigt ibland, särskilt när volymen kommer upp på extremt höga ljudnivåer under något parti som H tycker är intressant, och sedan lämnas på dessa svindlande höjder även när det är reklam, eller måttlösa shoot-out-scener som dundrar och smäller som ett kinesiskt nyår komprimerat i örgångarna. Woah, fan vad det dundrar asså! Suck, jäkla reklam, det är alltid SÅ högljutt också. Men nej, han sänker inte.

Ofrånkomligt börjar vi efterhand diskutera teveutbudet. Ja, det är mest skit, så klart. Och detta är våra teve-licenspengar, säger H. Ja, dina i alla fall, men jag hör dig. Jag vet inte riktigt vad det här ska föreställa, säger jag och stirrar förvånat på en spot för någon ny UR-produktion som verkar ungefär lika intressant som ett glas mjölk.

H flipprar vidare, och mycket passerar framför våra ögon, i ärlighetens namn mest skit. Mr Zapper stannar till vid TV 4. Jag känner till det här, det är ”Ice Road Truckers”, ytterligare en av de realityserier som Croneman snackar om. Som ett trucker-fan är jag givetvis medveten om detta program som tar tittaren till, ja var är det någonstans?, kallt är det i alla fall och jag tror det är Alaska med minsugrader ner till en sisådära 50 grader kanske, som de här vilda lastbilschaufförerna ger sig ut på vägar som egentligen inte är vägar utan frusna floder. Ja, det är sant, visst är det vilt? Snacka om yrkesmän på riktiga uppdrag, jo tack!

Speaker-rösten basunerar ut vad som efter reklamen komma skall, och avslutar med ett ”Eyezz Road Truckerrrrrrrrs”, i den sedvanliga avgrundsmörka röst, som på något konstigt sätt har blivit ett trademark för reklamteve, och jag kan bara inte förstå varför. Dem borde ju höra hur dumt det låter, säger H, och jag kan inte annat än att hålla med.

Men anledningen till att jag känner till detta ganska udda program beror inte enbart på min fascination för lastbilar och dess chaufförer, utan även för att det har pushats en hel del för det, måste jag säga. Anledningen till att jag fnissar lite extra när snön börjar yra bakom de arton hjulen som på burken dundrar fram på de isiga icke-vägarna, är för att jag senast idag läste om programmet. I två olika tidningar dessutom. Dagens Nyheter och Metro. Ja, självklart har de köpt in tevematerialet från samma källa, men varför lyfts detta program fram så mycket. Det är inte första gången jag ser både bild och text om detta köldslagna program.

Men det är väl kanske egentligen inte så konstigt. Det är antagligen ingen som tittar på det, och därför måste man givetvis göra reklam för det, få det att verka spex och fett – lägg bara till ett rungande ”Eyezz Road Truckerrrrrrrrs”, en svärande fet dum amerikan och en bild på en big ’ol truck som har gått igenom isen så är det klart.

Än värre är ett annat program av samma slag, ”Dödlig fångst”. Visserligen sänds detta i discovery channel, som tidigare till min stora glädje fanns i kabeltevenätets basutbud men sedermera blev utbytt till någon annan betydligt sämre, jag minns inte om det var teve 8 eller nio, spelar ingen roll, någon ekonomikanal där antingen Fredrik Virtanen eller någon annan idiot sitter och apar sig. Men jag spenderade nyligen en hel del tid hos mina föräldrar, som på sina burkar får in alldeles för många kanaler, och en av dessa är discovery, eller en av de tio eller femton discovery det finns, och på en av alla de här visas ”Dödlig fångst”.

Jag menar inte bara visas, utan verkligen råvisas! Varje dag, säkert flera gånger om dagen får vi följa, inte några truckdrivers, men såväl feta dumma amerikaner, de kör inte lastbil, men kallt är det när de på såphala däck, i fruktan för sina liv, riggar krabbfångstburar ute på ett gungande berings hav.

Detta är historier som är värda att lyftas fram, och som sagt, snacka om yrkesmän på riktiga uppdrag! Men istället för att göra timslånga avsnitt i flera säsonger, hade det nog räckt med en entimmesdokumentär.

Först talas det om ”vi” i medierapporteringen menar Ekman, vi har orsakat detta och det är vi som kommer få sota för våra synder. När sedan lösningarna presenteras är hon oroad, och verkar förnärmad över att vi:et plötsligt försvinner, och kvar finns endast ett ensamt ”du”.

Ett ensamt du? Visst jag håller med om att det ibland känns ensamt och uppgivet. Men ett sådant tankesätt är lika naivt och dumt som självförnekande och cyniskt. ”Du kan inte lösa krisen, hur mycket du än försöker. Det måste till ett vi för det.” Det vi:et uppstår när politikerna fattar beslut åt oss eller? Att nedvärdera sina medmänniskor kommer man inte långt på.

Någon som däremot har fattat galoppen är, miljö och utvecklingsstudenten Mathilda Rehnlund, som gör ett snyggt och precist inlägg i debatten med en text i (Södertönsstudenteras tidning) SODA. ”Vi kan alla dräpa små uslingar” menar Mathilda och göra finfina kopplingar till Stjärnornas krig och Sagan om ringen. För var det Frodo själv som återställde ordning i världen, och var det unge Skywalker som själv stred mot galaxens alla fulingar?

Inga påhopp av busschaufförer med osunda kontrollbehov, inga bufflar som med hornen nere plöjer sig fram i vimlet, inga stroppigt pälsbeklädda och parfymstinkande medelåldersdamer som ”inte ser” oss i kön, inga lattemorsor som med dödsblickar och spikbeklädda vagnar prejar oss av vägen, inga risiga jonkare som somnar över oss i tuben, nej… det där händer inte idag. Vi har en fin och skyddad dag i storstaden.

Enda undantaget är den gråa, trista, paranoida – och framförallt rädda – dam som bestämde sig för att sabba vår trevliga middag totalt genom att spy ner oss med en massa goja om hur farligt allting i världen är. ”Nej inte allting, bara nästan”, sa hon. Vi borde ha sett varningstecknen redan tidigt – ljusskygghet och fanatiskt handtvättande – men det var i slutet på en annars bra och ofredad dag. Inte ville vi medverka till att något skulle gå snett, inga dåliga vibbar. Trevligt att sitta vid samma bord, visst slå dig ner, ät din mat, må bra. Damen mådde nog tyvärr allt utom just bra.

Hon serverade under middagen ingående beskrivningar av bland annat yngre pojkars tunna pungsäckar som inte kan stå emot strålningen från mobiltelefoner och specialbyggda nätbrynjor som skydd mot ”bredbandsstrålning”. Teorier om att endast äta mat som är uppvärmd över levande eld, lanserades också.

- Vad sa ni, fungerar foliehatt mot satellitstrålning?

Ja det gör det, antingen det eller att gräva ned sig i en lövhög, ja så är det.

Needless to say, kaffe (och konjak) avnjöts i hemmets lugna vrå, samtidigt som vi funderade på vad Leif GW Persson sa några dagar tidigare på Efterlyst. Vi skulle bara veta vilka konstiga saker vanliga människor har för sig, sade en lite full i fan, men ändå seriös GW. Nej, Leif. Det skulle vi nog inte.

Jag tar vägen genom den gamla båtgården och fastnar en stund vid traktorn, som står där ensam och övergiven. Uppvärmd av solens strålar doftar den inbjudande av olja och gummi. Jag försöker utan resultat att få växelspaken att byta läge, och efter en besiktning av motorn lämnar jag gården och smiter ut mellan stängslet.

Jag sneglar över min axel, och ser att en svart katt smyger ut efter mig. Låtsas som ingenting, fortsätt att gå. Jag vrider på huvudet tillräckligt mycket för att få syn på den. Fortfarande bakom mig. Kvickt smet den in bakom den kraschade folkan. Jag försöker att låtsas som ingenting, men tittar försiktigt bakåt ett par gånger till. Kanske försvann den. Nej, där är den, så fort jag vänder huvudet, bara lite, så hoppar den in i buskaget vid sidan om vägen.

Ingen är ute, och det verkar redan skymma. Klockan kan inte vara mer än sex, och det är sensommar. Solen var högt uppe för bara en liten stund sedan. Jag sätter mig ned för att knyta min sko, på en betonggris vid vägkanten. I samma sekund jag sätter mig ser jag katten komma gående mot mig. Nästa ögonblick är den borta. Jag lutar på huvudet, och lägger märke till att det blivit ännu mörkare. När jag tittar upp mot himlen är det som en film spelas upp framför mina ögon. Kyrktornet på andra sidan kanalen är mörkt och matt, och där bakom splittras tjocka, svarta rökpelare av vad som till synes verkar vara vinden – men allt är stilla och tyst. Himlen krackelerar, och ut flödar en orange, röd, seg och trögflytande goja.

Ett flygplan dyker upp från söder och rör sig i en vinkel som ser ut att leda det rakt in i mörkrets korridorer. Med spända ögon väntar jag förgäves på en kursändring. Planet styr rakt in i det rödsvarta, och jag kan följa svansen på den brinnande komet planet förvandlats till, ned bakom kyrkan.

Jag vänder ryggen till och börjar gå hemåt. Det röda, döda havet där uppe följer mig en bit på vägen, men löses efter ett tag upp och försvinner i molnen. Bilar dundrar och tutar, och det luktar gräs, bensin och asfalt igen. Jag tar tag i en gren som hänger ner mot vägen, drar loss ett löv och kramar det i min hand. River det i små bitar och strör dem över vägen.

Mer heminredning. Butiker av detta slag finns redan i sjuka mängder i stan, så varför i hela helvetets helvete behöver vi fler? Plötsligt är det någonting udda när en stadsdel saknar heminredningsbutiker, och det hela behandlas som ett problem. Vilken sorts hunger tror handlarna att det finns för denna såkallade heminredning, som mestadels består av illaluktande stearinljus, fula plastlyktor och deformerade Buddhastatyer gjutna i kemiskt trä. Hur mycket skit kan de lägenhetsboende stockholmarna trycka in i sina hem?

Likadant är det med galleriorna som har invaderat våran stad. Det är som om de ramlar ner från himlen, bara sådär, vips står där en ny galleria. Och det är inga små dockhus precis. Det är stora saker, som både syns och hörs. Byggs det en galleria till i stan så kan vi ta hit Guinness rekordbok och låta dem ta en titt på världens största galleria – Stockholm. De ligger numera så tätt att man nästan kan gå in i en ny, utan att lämna den förra. Du märker inte heller när du äntrar en ny, eftersom det ser likadant ut – endast heminredning.

Fläsket långt ifrån vidbränt

När jag såg Fläsket 2005 i Göteborg spelade de på Jazzhuset. Ett ställe vars namn passar bättre in på den musik som de spelar idag – på Big Ben i Stockholm. Fläsket har alltid haft jazzblod i sig, men den avantgardistiska rocken tycker jag, har haft en större roll tidigare. Nu har Fläsket snarare öppnat upp sig mer mot frijazzens stora ytor. En bidragande faktor är helt klart Stefan Blomquist, som med sitt excentriska synt- och (el)pianospelande närmast låter som en blandning av Chick Corea och Jan Hammer.

I början låter gubbarna, som inte spelat ihop på några månader, lite ringrostiga. Men efter ett par nummer, när Dahlén fått upp volymen på guran och Erik Dahlbäck bakom batteriet lugnat ner sig något, flyter det på bättre. Dahlbäck är dock något högljudd och slamrar tidvis fram abrupta pistolskott som får en att rygga tillbaka något. Men när han får ett par vispar i händerna faller hans spel på plats lika fint som snöflingor. När trumspelandet är som allra bäst är när bandet beger sig ut i den ganska lugna, stora och fria ljudbilden. Dahlbäck håller uppe drivet, och tillsammans med Göran Lagerbergs bestämda, men tungt flytande basspel, flätar de en mysig, flygande ljudmatta som de övriga i bandet kan orientera sig efter.

Anders Ekholms varma och oberäkneliga saxspelande ger både tyngd och färg åt de instrumentala kompositionerna, och han tycks aldrig komma i mattans väg. Likt termikvindar kommer Thomas Jutterströms orgelutflytker smygande underifrån, och tar dem alla med sig till nya höjder.

När mattan flyger som bäst vill Dahlén sköta navigationen, och han vet inga kända vägar. Hans spel kan först tyckas udda och avigt, vilket det också är, men lika snabbt känns det som att han är helt rätt på det – vilket han förstås också är. De Zappa-vibbar som Fläsket fortfarande har en hel del av, återkommer mycket i Dahléns gitarrspel. Blues, rock och total crazyness.

Från rymdrock till rotrock

Att det inte enbart var TGS som skulle spela på Debaser utan också Acid Mothers Temple, var en positiv överraskning. För några år sedan hörde jag flertalet röster från Amerikanska DeadHeads som snackade upp bandet efter deras USA-turné. Jag lyssnade på ett par av deras livekonserter, som var milavis från lättlyssnade – men därmed inte ointressanta. Deras lineup var längre än låttexterna, och allt som hände på scen var svårt att hålla reda på. Det var någon sorts psykedelisk rymd-kakafoni som rörde sig mellan kaos och ordning, ljus och mörker. Jag sade kort och gott till mitt sällskap för kvällen att det kan bli lite vad som helst, och lite hur som helst, intressant lär det bli i alla fall.

Precis som utannonserat intar AMT scenen vid åttasnåret. De är inte alls så många som jag hade tänkt mig, utan endast fyra stycken, vilket är den lineup som de alltid turnerar med upplyser bandet mig om senare. Fyra stycken långhåriga, skäggiga japaner börjar mangla fram en rå psykedelisk kaos. Denna fortgår inte så länge utan istället övergår de tillsammans med de psykedeliska space-ljuden a la Hawkwind till en tung och fundamental – men jammig stoner rock – som är lätt att gunga till. Bortsett från det japanska joddlandet som basisten ägnar sig åt i ett nummer, är det i huvudsak långa, instrumentala låtar. En viss likhet med Träd, Gräs och Stenar infinner sig när de svävar ut i en längre, entonig jam, där Mr. Myagi (den ena gitarristen är en exakt kopia av Karate Kid-gubben) och de andra bygger upp en tätare och mer intensiv jam som tids nog blommar ut i en euforisk explosion med kaskader av ljusblixtar som studsar mellan väggarna.

Efter att ha blivit serverade en fet spelning från AMT, är det dags för gubbarna i Träd, Gräs och Stenar att inta scenen och fortsätta att göra kvällen trevlig för den publik som denna tisdagskväll har tagit sig ner till Debaser. Det är knappast publikrekord på Debaser, men inte heller tomt i lokalen. Många anländer, tyvärr, efter att AMT börjat spela, eller till och med slutat spela. De har kommit för att se Bo Anders och de andra gamla svenska rotrockarna.

Från de headbangande japanernas tunga och snabba set, sker en viss förändring när TGS drar igång. De har landat Acid Mothers rymdskepp – rakt ner på jorden – knallat ut på åkern och satt fötterna i skiten. De lufsar lugnt omkring uppe på scenen och verkar njuta av att spela minst lika mycket som vi njuter av att lyssna. Samspelet och kommunikationen mellan musikerna är varmt och levande. De bildar en halvcirkel på scenen, och kommer närmare och närmare varandra, samtidigt som musiken tränger sig närmare inpå oss. Deras entoniga, långa – lite Pink Floydiga – jams, fäster på ordentligt och känns här, i november 2007, hur fräscha som helst. Härligt att de inte försöker plagiera sig själva, utan infinner sig – och skapar – i nuet. De öppnar kranen till ett parallellt universum där tid och rum har utgått. Där färg, form och rörelse är upplöst och obetydligt. Låt kranen rinna, och det finns inget annat kvar att göra än att le, le, le.

De två senaste Stockholmsgigen (Söder Glöder 11/8 och Fasching 2/11) missade jag på grund av utlandsvistelse. Den såkallade ”Rockbåten” (10/11) var inte aktuell då avresa, tråkigt nog, var samma dag som Mark Olson kom till stan. Sista konserten jag såg med Dag Vag var på Blidösund, för tre dryga månader sedan (10/7). Lång tid, men jag klarade begäret genom att åter återupptäcka plattorna. Och även om jag inte har sett Dag Vag har jag haft turen och nöjet att få se Kenny spela live med Psychedelic Dream, tre gånger. Det är en helt annan setting och ett helt annat sound än med Stickan och Co. Delar av publiken som var och lyssnade på Psychedelic Dream sade sig inte uppskatta Dag Vag lika mycket eftersom Kenny inte får glänsa tillräckligt. Jag kunde inte göra annat än att misstycka.

På Akkurat denna kväll får jag medhåll från Beno. Han glänser så mycket att jag skulle ha behövt ett par svetsglasögon. Redan från början verkar han fast besluten om att spela omkull oss. Tryckvågen pressar oss bakåt, men Akkurat är fullsmockat med folk, vilket hindrar oss från att falla till golvet.

Även om man får starta en mindre expedition för att ta sig fram till bardisken och beställa en öl, är det roligt att se så mycket folk. Speciellt eftersom kvällens konsert spelas in. Att det är gratis inträde gör nog också sitt när det gäller publiktillströmningen. De som inte har ägnat sig speciellt mycket åt musiken i första set, som bland annat består av Törst, II D, Himmel & Helvete och Blöt Dröm (i den följden!), förstår heller inte hur bra det är – och avlägsnar sig i pausen. Huvuddelen av publiken stannar dock och inväntar andra set.

Att räkna upp höjdpunkter under konserten känns som missvisande, och orättvist. Musiken ligger kvällen igenom på samma – höga – nivå. 45 spelningar innan den här, som blir årets sista, har satt sina spår. Samspelet mellan de fyra har tveklöst blivit tajtare, men det betyder inte att jammigheten har minskat. Tage tar allt mer plats och svävar till och med ut i ett litet trumsolo. Tidvis får vi även skanka lite till tung och groovy dub, där Zurfarn är oslagbar.

Andra set är intensivt med korta pauser mellan låtarna. Vi blir serverade godbitar som Bullen, Du Får Aldrig Nog, Musik, Samma Sak, Egyptian Reggae, Vad Gör Du Då/Många Gånger Om, Tom och många fler. Efter att ha lirat en timme är det dags att spela sista låten, säger Stickan. Smart val tänkte jag, de kan få problem att lämna scenen efter den här spelningen. Publiken vill ha mer, och mer. Lyckligtvis nöjer de sig inte med att spela ett, eller två extranummer. Nej, de bjuder oss på ytterligare åtta fina musikstycken som gör en varm i själen. Sådär 45 minuter senare, efter att Beno har avslutat med att sjunga Ronny Du E Rå, är det klart för kvällen, och för året.

Tveklöst ett av Sveriges bästa band, någonsin, nu bättre än aldrig förr. Den meningen sammanfattar snabbt och lätt mina tankar om Dag Vag. Därför är det med sorg och besvikelse som jag tar del av nyheten att Zilverzurfarn, efter närmare 30 år som medlem i bandet, nu skall lämna Dag Vag. Problematiken med att bo i Portugal och spela musik med ett band i Sverige är uppenbar – och självklart vill vi se och höra Dag Vag spela fler än tio konserter per år – och mer än gärna ser vi att nytt material spelas in. Helst av allt tillsammans med Zurfarn, så klart. Men kakan kan inte ätas och samtidigt behållas. Eloger och varma tack till Zilverzurfarn för att ha varit med och skapat musikhistoria, mängder av fantastisk musik och oslagbara livekonserter som sällan skall glömmas. Jag hoppas att Zurfarn kommer att dyka upp på både väntade och oväntade besök i bandet, och ser fram emot att få ta del av hans originella och musikaliska kompetens i andra projekt framöver.

En Dag Vag-era går i graven, men lyckligtvis verkar Dag Vag fast beslutna om att köra vidare utan Zurfarn. Hittar de bara en ny gitarrist, hoppas de på att vara igång igen till sommaren.

Jag kan inte göra annat än att hålla tummarna, tänka positiva tankar, och önska bandet lycka till!

Bortskämda blir vi och får högre krav
Så ladda, ladda, ladda och smäll av!

Tack för i år!

Checka videon nedan, och missa inte de andra tre, som TonyBogren lagt upp. Stort tack för det!

Svensk country, finns det? Jovars, det finns en del artister som kallar sin musik, eller vars musik blir kallad för det. En av dem är Sonny Bonnet, som värmer upp publiken inför kvällens huvudakt. I de första låtarna känns svensk country som en rätt okej etikett. Kvartetten levererar ett par mjuka låtar som får den delvis flanellskjorteklädda publiken att gunga lite mysigt i sina boots. Country på svenska attraherar den publik i Sverige som uppskattar den i övrigt annars amerikanska musikstilen. Om än lite i smyg. Vanligtvis uppstår det dock en del problem – så även i detta fall.

Sonnys kvartett tuffar snart till sig, lägger in en snus, kickar i en högre växel och musiken övergår till någon sorts punk/blues med inslag av Bo Kaspers Orkester. Häri ligger ett av svenskcountryns problem – attityden. Det finns en oro för att country – och speciellt om den sjungs på svenska – upplevs som nördig och lite fånig. Således ligger snusdosan alltid nära till hands, så att det är lätt att visa att man faktiskt inte alls är sådär löjlig och tar country på fullt allvar. Att Sonny gör en hyllning till Gram Parsons känns mer som en hint om att han i alla fall är såpass mycket country att han känner till Gram, än en hyllning till en kille som verkligen till fullt och fullo, ingående och älskvärt lade ner allt på att vara och spela country.

Innan sista låten spottar de dock ut snuset och lugnar ned sig något igen, och här har vi en fin svensk countrylåt som träffar rätt, ”Den långa vägen hem”. Country-Göran i skjortan där jämte mig, som faktiskt har diggat musiken en hel del, vill inte framstå som alltför road och applåderar halvlojt men med en förnöjd blick.

Om man skall komma ifrån den svenska försiktigheten med att leva ut, eller leva in sig i något ordentligt, samt att kasta attityden på gödselhögen, är Gram en perfekt förebild. En annan är Mark Olson.

Mark Olson och Co. äntrar scenen utan snack. Pang på rödbetan och musiken är igång. I samma ögonblick känner jag att heltäckningsmattan har brett ut sig under mina imaginärt bara fötter. Förutom Mark består bandet av Michele Gazich på fiol (även lite piano) och Ingunn Ringvold på djembe och piano. Tidigare konserter som jag har sett med Mark har haft liknande, små line-ups, fast med sin nu före detta fru Victoria Williams eller Creekdippers vännen Razz Russel.

De ekonomiska svårigheterna med att turnera med ett större band blir tydliga när man ser sig omkring i lokalen, där uppskattningsvis 100-150 personer långt ifrån trängs. Vilket är lite synd, så klart. Så länge det inte finns en pedal steel på scen kommer jag att sakna en. Men samtidigt bidrar ett nedstrippat band mycket till den intimitet som uppstår i mötet med publiken, givetvis tillsammans med den närhet som ett litet ställe ger. Närheten och intimiteten är redan efter första låten påtagligt kännbar, och en bit in i spelningen när starka låtar som National Express och Salvation Blues staplas på varandra, exploderar nästan den varma bubbla som innesluter oss. Att en akustisk trio kan skapa ett sådant tryck befäster verkligen autenciteten och bärkraften i Olsons låtar. Från att ha passerat något sorts ytlighetens centrum (Stureplan) på vägen hit befinner vi oss nu i en sfär som är så verklig och träffande att det är nära till gråten.

Efter en dag på moderna museet, där Anish Kapoors über-svarta konstverk ”Mother as a Void” studerades ser jag på mörker med nya ögon. Att den nu frånskilda Olson har genomgått en tuff och mörk tid efter att ha lämnat ett långt äktenskap, råder det ingen tvekan om. Men det är hoppfullheten och glädjen inför en positiv framtid är som omsluter musiken. Något som förmedlas på ett sätt som gör en sugen på livet – och på att se Mark Olson igen!

Text: Carl Johansson

Album: Countryman
Betyg: 1 av 5
Media: CD
Utgiven: 2 augusti, 2005
Label: Lost highway

Skulle kunna vara ett skämt, och startade nog som ett (stenat) sådant, men nej – ni som möjligen har undkommit att se det, Willie Nelson har släppt en reggaeplatta. Japp!

Från början skall det ha varit en idé (ett skämt?) från de båda producenterna Chris Blackwell och Don Was och releasen var planerad på Blackwells Island Records. Detta var 1995. Projektet som startade 1996 slutfördes aldrig, och låg på hyllan ett bra tag innan det slutfördes och släpptes 2005, men då istället på Lost Highway och inte Island Records.

Jag blev nyfiken på albumet när det kom ut 2005, men av någon anledning föll det i glömska och jag erinrades inte om det förrän häromdagen när jag spelade Toots & The Maytals feature skiva, True Love, där Toots bland annat sjunger en duett med Willie. Det lät inte speciellt bra, men jag var fortfarande sugen på att ge Nelsons reggaedebut en lyssning, så jag införskaffade Countryman.

Countryman är ungefär lika intressant som ett glas med mjölk, och faktiskt väldigt lik vad jag hade väntat mig. Inga överraskningar här inte. Jag tänkte, Willie Nelson som sjunger reggae, och inte så mycket mer, men när jag hörde skivan kändes det som om att det var exakt det som jag hade förväntat mig. Även om jag inte är något stort Willie Nelson fan är jag ett lika stort country som reggaefan, och kanske kunde man tro att detta då skulle vara av något intresse, men nej. Faktum är att varken countryn eller reggaen fungerar, och definitivt inte mixat. Countryns pedal steel gitarr har bytts ut mot en hawaiian steel guitar, för att ge soundet en lite mer island-vibb antar jag, och jag undrar om Willie, eller Don Was har blandat ihop Jamaica med Hawaii i all ganjarök i studion. Steelen ligger, liksom alla andra överproducerade och fula munspels- och dragspelsslingor och annat jox, bara och stör. Hälften av alla slingor och ljud känns som om dem bara är inslängda för saken skull. Och Willie Nelson i alla ära, men Mr. Outlaws smörsång fungerar bara inte tillsammans med reggaerytmerna, allting faller utanpå varandra på något sätt.

I Johnny Cashs Worried Man, där också Toots Hibbert gästar för en duett, är Willie lite rätt på det i sången, men lyssna på Toots när han tar ton. Toots är reggae, han andas reggaens själ och värme, något som verkligen inte Willie gör. Den countryn som Willie har i blodet passar bara inte in här. Cliff låtarna som Nelson kör, Harder They Come och Sitting’ In Limbo, börjar intressant med Willie solo akustiskt, men sabbas sedan snabbt av fula slingor och den ytterst irriterande och ohyggligt fula körsång, som dyker upp i, i princip alla spåren. Dobro hörs i båda låtarna, men hur kul jag än tycker att det är att höra dobro i de här låtarna, fungerar det bara inte. Hade varit mycket roligare att höra Nelson köra rena countryversioner av de här nummerna. Till slut kan jag inte annat än att bara irritera mig på skivan. Nelsons melankoliska countrytexter, där en kvinna har lämnat sin nu väldigt ledsna man, är löjligt lika och känns bara trista och intetsägande. Jag undrar om den här låten inte redan har spelats, fast att skivan bara är 35 minuter lång.

Skulle jag sammanfatta skivan lite snabbt skulle jag säg att det låter ungefär som att jag tror det skulle låta om UB40 skulle göra soundtracket till High Chaparall. Jag vill skratta, men jag kan bara inte.

Om mixen reggae/country skulle kunna fungera bättre med ett annat recept kan jag inte svara på, men jag har svårt att tro det faktiskt.

Det slår mig nu att jag faktiskt har hört ett annat försök till att mixa de båda genrerna tidigare.

Det är Peter Rowan (country/bluegrass singer/songwriter för de som inte känner till honom) som under 2004/2005 turnerade tillsammans med Burning Spears horn section, under namnet Peter Rowan & Crucial Reggae. Winston Rodney, aka Burning Spear, är en av mina personliga favoriter i reggae- och musikvärlden. Även om jag inte räknar Peter Rowan till en av mina favoriter, är det en låtskrivare och musikalisk person vars arbete jag verkligen uppskattar. Hans musik har, i olika uppsättningar, givit mig många nöjesfulla stunder. Jag kan med lätthet säga att Peters mix av reggae och country fungerar betydligt bättre. Legendariska Burning Spear nummer – med den stentunga roots-reggaen kvar i ådrorna – mixat med Rowans klassiska countrynummer – men med a blend of reggae, gör det hela riktigt intressant. Mycket kul att höra till exempel Slavery Days och Panama Red i nya tappningar, som dessutom fungerar bra och underbygger låtarnas, och musikens storhet. Vad som drar ner helhetsbetyget är endast Rowans wailande, som tenderar att bli ett irritationsmoment i alltför många låtar.

Vad som även slår mig nu är att Rowan i samma veva som han turnerade med Burnings blåssektion även släppte en platta. Den har det namn som han själv väljer att kalla den mix av country och reggae som han spelar, Reggaebilly!. Även denna skiva släpptes, intressant nog, 2005. Om skivan kan jag inte uttala mig, eftersom den tyvärr har fallit i glömska. Nu när jag har lyft fram den i minnets ljusare gångar igen, är det dags att plita ner den på ”att införskaffa listan”.

Chewie var givetvis där och tog del av denna historiska händelse.

s/s Blidösund byggdes på Eriksberg i Göteborg, 1911. Hon är 36 meter lång, har en koleldad eldrörspanna samt en tvåcylindrig ångmaskin på 400 hk. Maxhastighet är elva knop. Turerna där det arrangeras musik avgår från kajen vid Stockholms Slott 18:30, tar en sväng ut i skärgården mot Vaxholm, vänder sedan och anlöper vid Slottet igen cirka 22:15. (www.blidosundsbolaget.se) Alltså, en utmärkt plats att ge Dag Vag utrymme att göra det som de kan bäst, att spela fantastisk musik. Utan tvekan är det så. Det är ett roligt ställe redan från början, det är en båt, och det gör det hela mer spännande. Båtar är fascinerande för oss människor, för många av oss i alla fall, och den här båten är av särskilt fascinerande sort. Den är gammal, trevlig och den drivs av ånga – och i detta fall skall den vara extra trevlig och drivas framåt av ett gungande Dag Vag med publik – däribland jag själv. Förutsättningarna verkar endast lovande. Stickan (sång, bas) sade sig sakna förväntningar, då det var någonting helt annat än de tidigare gigen på turnén. Indeed, it is. Ingenting är uppmickat och det är knappast tal om några skadliga ljudnivåer. Stickan oroar sig, dock inte oväntat, i onödan.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara fullt, och att de få biljetter som fanns, skulle gå kvickt. Men, tydligen har det hela undgått många då det första dagen endast kommer 90 personer. En herre, något äldre in mig själv, påpekar att jag och min kompis inte borde känna till denna happening, eftersom vi är för unga. Dock tycker han bara att det är härligt med lite åldersblandad publik, och jag håller med. Nåväl, vi sänker medelåldern på båten med några decennier och dansar upp på däck med lite kall bira.

Efter att genomgått en snabb huse(båte?)syn inser jag att det är en väldigt liten båt, och att förutsättningarna för ett riktigt bra musikgig, kanske inte är de allra bästa. Jag kan förstå vad Stickan pratar om. Men det är också någonting speciellt med den avslappnade stämning som infinner sig på båten. Zurfarn säger sig gilla det och det syns på honom. Kanske är han lite för avslappnad, och innan de kommer igång ordentligt fumlar han och missar lite i ett intro. Men det är precis det här som är en av de saker som får mig att älska livemusik av de proportioner som jag gör. Ingen vill klart se ett miserabelt band som under en hel konsert försöker få ihop någonting utan att lyckas. Men några missar är bara nyttigt. Det får dig att inse att den kollaboration som sker framför dina ögon inte är helt lättframförd. Varken heller är den programmerad eller förutsägbar. Det händer just nu! I princip vad som helst kan hända. Det som faktiskt händer är att du är en levande del av hela konsertsituationen, vilket innebär att du som aktiv individ gör en inverkan på hur situationen ter sig. Bandet och publikens kemi, samt omgivningen, i detta fall båten och skärgården, samspelar till helhetskänslan. Det finns en mängd olika faktorer som gör livemusik så bra som det är, men det roligaste är detta samspel, och att musiken skapas och tar form i nuet. Rätt framför dina njutande ögon och öron.

Dag Vag gör även andra, mer medvetna försök att ge spelningarna en unik känsla, bland annat genom valet av setlist. Här samsas välkända låtar från sommarens turné, som till exempel konserternas nu standardöppnare - och Kackerlackas inledande spår, ”Gamla och Unga”, med andra oväntade och sällan sedda nummer som bland andra ”Ronny Du E Rå”, ”Stickpropp”, eller vad sägs om ”Sånt Är Livet”, som spelades under dag två. Enligt Stickan var den enda repetition bandet gjort inför turnén just en, och endast 45 minuter lång. Men det hörs knappast. Dag Vag är sannerligen på framfart, och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser dem. Roligt att höra att även en del av de gamla getter som sett bandet på 70- och 80-talet hålla med om detta, och inte bara maler gammal gröt.

Hursomhelst slänger de inte precis upp vad som helst, vilket mitt låtförslag, ”Kinesiska Muren” (hehe), får illustrera. Men visst dyker det upp en hel del andra roliga låtar, ”Hämta Mej” och ”Veckan / Vild Sak” är några, Stig Vigs översättning av Max Romeos ”Wet Dream” (Blöt Dröm) är en annan.

På måndagen säger sig bandet spela efter ett eget komponerat ”båttema”, där alla låtar som spelas skall ha någon sorts anknytning till båt, eller i bästa fall någon anknytning till vatten eller liknande. Det känns lite som sommarkrysset med Dag Vag och kopplingarna är inte precis glasklara. Stickan försöker så gott han kan i alla fall, och en road publik hjälper till.

”Vad är kopplingen till Egyptian Reggae?”, frågar sig någon.

”Nilen”, svarar någon annan.

Första dagen är vädret lite sämre än vad det skall bli nästa dag, en bidragande faktor till den dåliga uppslutningen, skulle jag tro. Både band och publik känns också något nerkylda. Det tar ett tag att få upp värmen bak på akterdäck, men när det väl sker är det med besked. Några av de, hör och häpna, sittande personer, (Ja, det fanns en del stolar och bänkar utplacerade på det lilla däcket) försöker få de två på första parkett att sätta sig ner igen, efter att de börjat köra lite fuldans.

- Ställ er upp och dansa istället, påpekar min vän Anton.

Vilket de också gör efter ytterligare en bit in i andra set. Höjdpunkterna för kvällen är utan tvekan ”Ronny Du E Rå”, som får fantastisk respons, ”Tom” som alltid är lika bra, och allas vår ”Tjockhult” såklart. Skärgårdsidyllen ger oss en viss distans till staden, men nästan så fort vi har gått iland blir jag påmind om var vi befinner oss när råttorna springer förbi oss utanför slussen.

Dag två blir det bättre uppslutning, och det gäller inte bara vårt sällskap. Siffran jag hör är 200 personer. Det ös som under dag ett tog sin början i mitten på andra set infinner sig idag redan i första set. Förutom rariteter som tidigare nämnda ”Sånt Är Livet”, får vi också höra godbitar från Kackerlacka, som ”Små Hjul”, som får en att undra om Stickan har inspirerats lite av Dead här (The Wheel), i vilket fall som helst är det en kanonlåt som det är svårt att stå stilla till. De fyra sista låtarna i första set sitter riktigt bra, det svänger, och publiken är inte sen att hänga på. Idag finns det inget tema för kvällen säger Stickan, förutom en hyllning till livet – och där passar de alla in; ”Flyger”, ”Egyptian reggae”, ”Min Tunna” och ”Schottis Från Idre”.
Och visst är det svensk folkmusik, Stickan. Det är en hyllning till livet, svensk folkmusik, det är TransKontinental RockReggae, det är punk, rock, det är riktigt bra musik helt enkelt! Kalla den vad man vill.

Om möjligt, har vid andra setets början, akterdäck fyllts på ännu mer. Nu är det bara en väg att gå – ”Mot Solen!”. Publiken är med på noterna, röjer på bra, och dansar hoptryckta på det lilla däcksgolvet. Det är varmt, och alla dansanta individer dryper av svett. Det blir bara bättre och bättre, varmare och varmare – och den lilla båten gungar nu ganska bra. Yabadabadoo! Välkomna nummer hos publiken är ”Pär I Hagen”, återigen ”Ronny Du E Rå” och ”Musik”, som alla tre gästas av Lykke Li och Patricia (”Pär i Hagen”) på sång.

Även dag två bjuds det på tre extranummer, de är desamma som gårdagen, ”Trycke E För Mycket”, ”Dimma” och Snorbloos”, men dag två är trycket många bar högre, och det blir en kanonavslutning när Zurfarn och gänget jammar ut det hela i en skön, men lite för kort, dub medan besättningen angör båten.

Det är fantastiskt kul att se de fyra musikmästarna uppträda i en sådan här annorlunda setting och, inte alltför förvånande, göra någonting riktigt bra av det. Tage trummar på bra, och verkar liksom Beno och de andra vara riktigt spelsugen, och det är kul att se. Beno Zeno är alltid en fröjd att se spela, den avspändhet som genomsyrar hela bandet, finns även här. Ibland får man känslan av att Beno har en viss blygsamhet inför sitt eget spel, något som knappast behövs. Han är, liksom Zurfarn, en av sveriges mest talangfulla gitarrister, och att få se de båda utbyta licks på scen är ren lycka. Även om jag i mina lägen saknar ett sjövilt solo av Bumpaberra, så är den här kvartetten några av de bästa musikerna som för tillfället spelar i Sverige. Vad jag däremot saknar är lite musikaliska utsvävningar. Båda dagarna håller de sig ganska mycket till att enbart köra låtarna rakt upp och ner och inte sväva ut så mycket. Mer improvisation, mer jam och mer dub – det är det enda som jag hade velat se och höra mer av.

Två riktigt bra dagar avslutar jag med att tjacka en schysst t-shirt och tacka ett underbart band för att ha förgyllt ytterligare två dagar av mitt liv.

Det börjar skymma ungefär samtidigt som jag passerar Gamla Stan. Knatar längs med kajen och tittar bort mot Stadsgårdskajen och Vikingterminalen med Amorella förtöjd vid kanten, längtar till Finland. Gnolar ”jävla Östersjön, is deep and wide, and my sweet woman, is on the other side…” och sparkar på en tomburk. När jag tittar upp ser jag skylten där ovanför dörren, nästan majestätiskt ful. ”Skeppsbar”. Ha! Den här hamnrådisen skall ha sig ett järn, tänker jag och gör moonwalk över vägen in till Skeppsbar.

Shady som vanligt, och inte mycket till folk denna gråmulna torsdagsafton. Beställer en öl, men lägger snabbt till en whiskey till den beställningen, och bartendern visar med att lyfta huvudet två millimeter att han uppfattade ordern.
”Is?”
”Nosir!”
Slänger i mig whiskeyn som värmer min sommarregnskylda mage riktigt skönt, tar sedan en rejäl klunk öl direkt på det. Kollar på bartendern och säger ”jag blir ingen riktig alkoholist, måste skölja ner skiten!”
”Visserligen med öl.”
Ja, visserligen. Ser mig omkring på stället och mina ögon stannar sådär en 45 grader till höger om mig, där sitter en ensam tjej vid ett bord och ser ungefär lika miserabel ut som Kristina i Utvandrarna. ”Oh Happy Days!” utbrister jag och lyfter min flaska mot henne när hon tittar upp. Hon har några glas framför sig, men de ser all ut att vara tomma, ja, sådär ja. Då är de alla tomma. Hon slänger huvudet bakåt och svisch! Åker vad som ser ut att vara Tequila ner i hennes mage. Hennes överläpp vibrerar så lite att jag knappt uppfattar det. ”Ingen citron, inget salt. Jobbig dag, eh?” Jag börjar skratta. Hon sitter oberörd. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Sitta där i en bar och tala till någon efter vad som av allt att döma skulle kunna vara ett shitty manus till en Hollywoodproduktion. ”Förlåt”, jag tar min flaska och går bort till hennes bord.

”Jag heter Chewie, vill du ha sällskap?”
”Ha! Föräldrar som är Star Wars-freaks hu?”
”Jag vet inte, deras rymdskepp blev uppätet av ett svart hål när jag var tre.”
Hon ler.
”Så Chewie, Behöver du sällskap?”
Fan, varför sa jag så. Sällskap? Hoppas det nu inte är en av de prostituerade som dyker upp här ibland. Ser verkligen inte ut så.
”Vad menar du? Alltså, ja, sällskap… as in inget sexuellt umgänge och gratis – bara sällskap. Yes.
”Vad fan snackar du om?”
”Äh glöm det, sorry.”
”Har du nått att röka?”
"Yessir!"
”Ok, let’s go”, säger hon och häver den Tequila som just anlände till bordet. Aijt, säger jag efter en knapp tvekan och följer efter henne mot dörren. Säger so long till bartendern och stapplar ut i regnet igen. Vi sticker över till Skeppsholmen och sätter oss på det lilla berget bakom cafét.
”Nice plejs, eh?”
”Verkligen!”
Jag plockar fram min klump paki-charras som jag köpte av en brasse i Rålis. Han var nyligen hemkommen från en Indientrip och behövde lite kulor till färg. Han målade fantastiska tavlor. Trevliga små filtmålade underverk. Jag skulle ha köpt en, rätt av, istället för charras om han hade haft någon, men han behövde färg. Precis när jag kom avslutades en affär och hans sista tavla gick till en ensamstående ung moder som var värdig den. Den var fantastisk, både mörk och ljus. Lila runda former på en svart bakgrund, orangea vibrationer och munspelande blommor som doftade underbart endast genom att beskådas. Måste stödja universums kreativa och positiva krafter. Gör det inte och mörkret gör framsteg. Kanske springer jag på honom igen. Om så är fallet lovade han mig att ha en tavla i sin ryggsäck åt mig. Trevlig prick den där.
Jag rullar en lagom stark rökare, tänder den och passar den till henne.
”Vad hete du då?”
Hon tar ett bloss, ”Princess Leia”.
Jag skrattar lite. ”Nina, Nina heter jag”

Hon tar det sista blosset av joppen och ser till att inte lämna någonting kvar. ”Spara ett till moder natur”, säger jag innan hon skjuter iväg fimpen med sina fingrar. Hon blåser ut ett stort svampmoln ovanför huvudet, pekar på det och säger ”hon har så det räcker och blir över”. Jag ler, tittar bort mot Vikingterminalen, men kan inte se den härifrån.
”Vad tynger dig då Chewie?”
”Jadu, det är inte lätt att vara människa, eller vad säger du?”
”Nä, jag vet inte om det är svårare än att vara någonting annat”
”Jag saknar referensram”
”Vill du bada?”
”Var? Här? Nu?”
”Varför inte”, säger hon och drar av sig tröjan. Sure, why not, jag är ändå redan blöt. Slänger av mig tröjan jag med ”OK!”.
Hon ser nu betydligt gladare ut än tidigare och är redan på väg ner för den steniga slänten. Hon kutar som en iller över asfalten och lika smidigt som försiktigt uppför en av kanonerna som står längs med kanten alldeles intill den plats Af Chapman tidigare brukade ligga och klucka i aftonregnet. Plums! Hon hoppar i med ett dödskalledyk. Jesus, den här bruden är galen.
Jag hoppar efter henne. Dock inget dödskalledyk. Fan vet vad för skit här ligger. Landar mitt på nått gammalt lik med skallen före, rätt i bålen på en halväten kropp, nej fan. Shit! Den dåren kommer ju inte upp för fan! Hajar till, borta från slottet på andra sidan tycker jag mig höra någon ropa ”Chewbacca!”. Det låter som hon, som Nina. Ah, jävla charras.
Sekunderna går och min kropp börjar paralyseras av den stigande paranojjan, den har snart nått min bröstkorg, jag glömmer nästan att trampa vatten. Knappa tio sekunder senare är det någon (något?) som drar mig under vattenytan. Vad fan nu då? Jag hatar sån här skit, ända sedan svinen försökte dränka mig när jag var liten. Fega kräk. Skulle vilja harpunera deras minimala testiklar och spika upp dem på väggen. ”Troféer från Lilleputtland”. Jag åker ner i ett hav av bubblor, jag fäktar och skriker, innan jag hinner märka det är jag uppe över ytan i gen. ”Det är bara jag”, säger en road Nina.
”Ah, jävla idiot”, säger jag och simmar mot kanten.
”Förlåt Chewie, jag ville bara…”
”Glöm det”, säger jag och simmar bort dit kanten är så pass låg så att jag kan ta mig upp. Hon kommer efter, sätter sig jämte mig.
”Kom vi går upp igen”
Vi går tysta uppför slänten.
”Vart fan tog du vägen egentligen? Du var under vattnet i över två minuter, skrämde skiten ur mig!”
”Jag har lungor som en säl”, säger hon och tänder en cigg.
”Inte så länge till om du envisas med de där”
Sälar har väl inga lungor förresten? Jo, det har de kanske. Inte fan har de gälar i alla fall.
”Du måste hjälpa mig med en sak”
Jag funderar tyst en stund på vad det kan vara. Hur illa det kan vara, rättare sagt. Kanske den jäveln har rymt från någonstans. Rehab? Nää, hon ser OK ut. Kanske hon har någon psykopatmake efter sig. Fuck, jag har varken tid eller ork för sådant här.
”Alltså… jag vet inte. Jag är bara…” Jag hinner inte avsluta.
”Du är perfekt, du skall hjälpa mig.”
Satan också! Hard headed women, kommer att bli min död en dag. ”OK”, säger jag. Tar fram lite charras ur bröstfickan.
”Go on…”
”Det är kärlek även för mig. Men min älskade Moses är fånge – och du skall hjälpa mig att frita honom.”
Detta går nästan över mitt huvud och jag kan inte låta bli att skratta. Ja, jag måste vara den ideala rymmningsassistenten.
”Det där är serious things, och jag är inte intresserad.”
Helllvete, var fan kom det här ifrån? Nått psyko vill ha mig till att frita hennes jävla pingstpastor slash pojkvän, Moses ur finkan. Är hon kristi brud också eller vad i hela helvetet händer här. Varför dras mänsklighetens alla offer till mig? Varför? Jag har det efter min mamma. De dras till henne som gamar till ett as. Fan… om jag hade haft mer av farsans blod skulle de svinen sky mig. Springa spottande från mig och fnysa av avsky! Fan!
”Det är lugnt!”
”Lugnt? jaha Mrs. Rymningsexpert, låt mig höra planen… haha… Jesus christ! Var sitter din älskling då? – och vad har han gjort förresten? Mördat någon som inte följt guds tio budord? Jag tänker inte frita någon jävla psykopat-Judas som tror sig vara Jesus, eller Moses för den delen. Jag är inte ens kristen för helevete! Inte ens troende, vad det nu betyder, men jag tror definitivt inte på någon gud, förutom mullvadsguden som jag offrar till en gång i veckan på grönområdet utanför mig”, mumlar jag surt för mig själv.
”Lugna dig! Han är varken kristen eller sitter i fängelse.”
Tack gud! Ingen orkar med det. Sverige, världen har haft nog med religiöst skit just nu.
”Han sitter fängslad på Skansen.”
”Vadå Skansen?”

Jag får en bild av hennes Moses som en tanig, fattig, stackars Ompa Lompier som sitter inlåst på Skansen och på nätterna tvingas jobba som en slav, mocka hos Gotlandssvinen, utfodra renarna, rykta visenterna…
”Herrejösses, jag hjälper dig, säger jag utan att egentligen tänka över det.
”Bra!”
Inte kunde jag tro att Skanske sysslade med slaveri. Men jag är inte förvånad.

Vi står utanför Skansen, redo för vår operation.
”Släck den nu för fan!”
Jag fnissar och följer efter henne över stängslet.
”Kom igen nu, låt oss göra det kvickt och lätt.”
Jag vet inte ens vad det är vi skall göra egentligen. Jag har bara Ompa Lompiern i huvudet, och jag funderar på vad som får henne att älska den lille Moses så mycket, Ompa Lompier är väl typ mindre än dvärgar, han kan inte ha mycket till… min hjärna vandrar.
”Kom igen! Du är som en jävla stenad sengångare.”
”Jag insåg inte att det var bråttom.”
”Va…?”
”Jag skojade bara, gå inte igång nu.” Jag får ett skrattanfall och ramlar ner från stängslet med ett rassel och en dov smäll när jag slår i marken.
”Bra!”, säger hon.
”Aj!”, säger jag.
Hon smyger iväg. Jag hasar mig upp och följer i hennes spår.

På vägen ner från balkongen tittar han inom köket för att ta en bärs. Inga öl, nehä. Satan, hade jag inga öl här. Jag kan ge mig fan på att någon snor mina öl. Sakta, men säkert. Väldigt precist och beslutsamt. Äh, jag orkar inte gräva i detta, säger han till sig själv och vankar vidare in till sig igen. Han har glömt att han var sur på säcken för ett ögonblick, och undrar vart den är. Han får syn på den i ögonvrån och muttrar någonting till den. Tar fram den, puffar till den, och sätter sig i den. Mitt på golvet. På TV:n ingenting, tittar på ett Simpsons avsnitt, följt av ett Family Guy avsnitt, de är roliga men han har redan sett de fem gånger tidigare, och de börjar nu kännas smått löjligt att titta på dem igen, han knäpper av burken.

Jag måste ha några bärs och få ordning på mina tankar, säger Donny till sig själv och knatar ned för trappan och uppför den lilla backen till Sunny Livs. Butiksbiträdet är glad som vanligt och ler nästan för mycket när Donny slänger upp sitt sixpack holländska bira på disken. Donny tittar på honom, om än inte surt, något likgiltigt. Fattas bara att butikssnubben börjar dra igång, ”fest ikväll, eh?”. Ja, med ett sixpack 3,5:or, livet är verkligen fest idag Bubba, om du bara vissste. Att du inte tittar in efter jobbet så skall du få se på skiva. Vi kunde röka vattenpipa på balkongen och titta på solen gå ned bakom Berras, grilla ett lamm, en hel gris, fan vi ställer till med en jävla grisfest vet jag. Du jag, och kanske någon annan. Äh! Han betalar sina bärs och sticker upp till sitt igen. Ingen grisfest, inte idag. Han är inte ens hungrig. Vill mest bli full, men var dum nog att inte orka ner till bolaget innan de stängde för dagen.

Klockan går snabbt, närmar sig tolv när Donnny har klämt några öl, och sitter nersjunken i säcken långt borta i suddiga tankar som är svåra att placera, de finns där men ändå inte. När han funderar på vad han just tänkte på kan han inte dra sig till minnes. Det är säcken, det är säcken! Den satans säcken, Donny ger den ett slag i sidan, men säcken tar emot hans slag fint. Han hand sjunker in bland rispuffarna och får det att kännas som om han egentligen smekte den. ”Fan ta dig!” skriker Donny och öppnar en öl till.
Han går bort till sin gitarr, tittar på den, tar en klunk öl och tar upp guran, sätter sig på sängkanten. Kan vara skönt att spela lite. Yes, indeed. Drar några ackord, och det låter ganska bra. Ah, skönt att få spela lite. Han spelar öppningen på And It Stoned Me, men hinner inte mer än att sjunga ”Half a mile...” när han hör ett högt dunkande i väggen. Vad nu då? Han stannar upp lite, men fortsätter snart, ”from the county fair...” DUNK! DUNK DUNKDUNKDUNK!!” Jesus, vad fan, klockan är inte ens tolv. Han orkar inte att bråka med någon jävla 27-årig scoutledare, som antagligen måste upp tidigt imorgon för att öva att slå knopar med morsan imorgon. Lämna mig bara ifred! Men varför kan han inte få spela lite gitarr nu heller då. Det kanske är den där jäveln som har gått och nallat av mina öl. Han kanske drack en eller två som han sparat på sig över veckan idag, och ligger därinne i sitt ölrus och ser rummet snurra runt framför ögonen. Sluter han ögonen blir det bara värre, och gitarrspelet från grannen får honom att känna sig som en syndare på väg ner till Hellvetet. Fritt, snurrande fall, diaboliska ljudsalvor viner genom luften, han får panik och sparkar och slår vilt omkring sig. Det hjälper, gitarrspelat slutar.

Lämna honom ifred, tänker Donny innan han somnar. Hans tid är räknad, och du vet det.

Donnny vaknar på morgonen, någon ringer och bultar på hans dörr. Vad fan nu då? Öppnar ett öga, kliar sig på pungen, och ramlar ur sängen. Aj, satan. BANG! BANG BANG! ”Jajajajajajajaja, lugna dig för fan, står döden för dörren eller vad i hela friden är det frågan om!?”.

- God morgon, Johansson. Jag tänkte titta in för att...
- Det var bra att du kom, avbryter Donny genast.
- Jag har velat prata med dig nu ett tag. Från början tänkte jag låta dig vara, men det har börjat gå för långt, förstår du vad jag säger din skit. Nu får det vara nog! Hade du bara lämnat mig i fred så hade det varit frid och fröjd, men nej nej, du skulle tvunget börja ge dig på mig. Stort misstag.

Scouten tar ett steg tillbaka och Donny kan lukta sig till rädslan hos honom.
Donny fortsätter sin vilda rap. ”överallt svin som du, knypplande jävla scouter som vill hindra oss kostnärer från att skapa. Vet du överhuvudtaget vem jag är herr överbefälhavare? Nej, för då hade du åtminstone övervägt saken noga innan du stövlade in här 7 på morgonen.

- klockan är nio, Johansson.
- Men så håll din käft! Nu får det vara nog. Jag hör dig sitta uppe på nätterna och dunka i väggar och golv. Fan vet vad du håller på med där inne din psykopat, men att ha mage att hålla mig vaken och sedan komma här och väcka mig i ottan och låtsas som ingenting. Pfff!

”HA HA! Ja, du är sannorligen en riktig karaktär”, fortsätter Donny. ”Jag skall förklara situationen för dig. Det är nämnligen inte bara jag här i huset som har tröttnat på dig. Det är alla boende här som har haft ögonen på dig, och vi ser väl vad vi ser. Vi ser alla vad vi ser och nog har vi sett, jo tack.”

Han tar ytterligare ett steg tillbaka när Donny slänger upp sitt långa anklagande pekfinger i bröstet på honom. ”DU din jävel, du ska väck härifrån. Hade jag varit du skulle jag flytt medan jag kunde, jag ger dig en chans, stick fly... spring innan det är för sent. Vi har alla bevis mot dig.

- Men, men... jag...

Han är stum av förvåning. Då dunkar Donny igen dörren mitt framför nosen på honom. Han öppnar sitt brevinkast och säger med ett djävulskt och belåtet skratt, ”du kommer att höra av myndigheterna inom en snar framtid, Mr Scout. Om du medger dina svinerier kanske du kan få knyppla i cellen”.

Donny fnittrar tyst bakom dörren och hör hur en scout stum av förvåning för stegen in till sig. Donny stegar mot sängen för att återuppta sömnprocessen som tidigare avbröts. Måste sova, var uppe sent inatt och fixade.

Senare på dagen går Donny mot balkongen för att ta ett bloss. På vägen möter han kostymklädda poliser som står och pratar med några grannar. En polisman med munskydd och plasthandskar står och fingrar i kylen. Donny ler, inom sig, men lägger samtidigt på en sådan förvånad min på utsidan att man skulle kunna tro att han just sett något värre än ett spöke. En polisman frågar honom just det.

- Har du sett ett spöke eller? skrattar han till.
- Vad i den heliga herrens namn har skett här, frågar Donny konstapeln.

”Ja du”, säger konstapeln.
”Verkar som att din grannne hade en del skumma saker för sig. Vi har inte riktigt fått klarhet i det, men han har en del att förklara, minst sagt”.
Två polismän i vita overaller och munskyddd kommer upp från källaren bärande på den get som Donny under de tidiga morgontimmarna slaktade i scoutens källarutrymme.

- Karlsson, säger den ena av de två till konstapeln som Donny pratar med.
- Jag tror du vill se detta, det finns mer därnere.

- Herre jösses, säger Donny och tar sig för munnnen. Vad fan är det som har hänt här.

- Vi får talas vid mer senare, säger konstapel Karlsson innan han skyndar ner mot källaren.

Donny tar ett bloss av cigaretten och tittar ner mot Berras där en radiobil kör iväg med den knypplande scouten. Dåre! Tänker Donny och släcker sin cigarett, går in till sig, sätter sig i säcken, som nu känns skön igen. Han ler brett, tar upp gitarren och fortsätter där han lämnade av: ”... and the rain came falling down”.]]> Wed, 04 Jul 2007 14:20:00 +0200 http://chewie.bloggagratis.se/2007/07/04/192617-donnys-degiga-dag/ http://chewie.bloggagratis.se/2007/07/04/192617-donnys-degiga-dag/ Jag har själv aldrig varit mycket av en gambler. Visst har jag spelat på någon enarmad bandit några gånger på puben. Ibland har jag till och med vunnit ihop några slantar till en bärs, men mer ofta har jag förlorat slantar som kunde ha gått till en bärs. Nuförtiden kan man spela på allt. Igår såg jag en smart man som hade gjort de ständiga tågförseningarna till en affärsidé. Visserligen olaglig, men väldigt fyndigt måste jag säga. Han gick runt i vagnen med en liten whiteboardtavla och skrev upp odds och bets, och jag förstod inte riktigt först, men när han ställde sig och gjorde diverse utrop var jag med.

- Flemingsberg nästa… oddsen på att 3 personer går på i denna vagnen är nu 2 gånger pengarna. 1 personer; 1.2.

och så vidare. Sådär höll det på. När tåget var framme visade det sig att någon hade tagit storpriset, med den korrekta tidpunkten för tågets ankommande samt med sju spikar på påstigningarna, hade någon tagit hem en till synes ganska fet bunt med stålar. Det var en lycklig, fet liten herre med långa polisonger som låg slickade längs kinderna och nästan såg ut att vara stöttor till mannens korpulenta ansikte som nu tittade fram bakom en metrotidning. Hans smile avslöjade två snedsittande guldtänder i hans mun. Den jäveln, tänkte jag och sneglade fram på honom snett över mina solglasögon, sakta och försiktigt. Låt inte det svinet se dig nu. Vänta, bara vänta, gör inget förhastat, sit back och vänta. Tåget stannar och dörrarna flyger upp, jag går med huvudet nedåt och låtsas läsa det senaste om sälpesten i Östersjön medan jag följer efter polisongmannen. Den jäveln skall inte slinka undan den här gången. Äntligen har jag dig ditt svin! Han går en bit, och jag följer efter. Han tänder en cigg, tar på sig ett par solglasögon och ser oberörd ut. Bra. Vi passerar en byggarbetsplats, och som en välsignelse ligger där en poligrip på en sågbänk, och jag gör en kvick vändning och snor åt mig den med vänsterhanden och hoppar snabbt tillbaka ut på gatan efter mannen. Du har ingen aning om vem du har att göra med din jävel. Jag skall göra dig tandalös din fan, tandalös, varenda tand skall ut, aldrig mera ett fast mål mat. Soppa, resten av livet, puré, barnmat, ingen stek mera, ingen kebab, om du inte mixar det, men då har maten tillsammans med dig förlorat all sin värdighet. Det är du värd.
Det är en stor byggarbetsplats, och lite längre fram på vägen med parken på höger sida, ligger några kedjor. Okej, nu kör vi. Jag rusar fram, rycker upp en kedja och hoppar upp på polisongmannen och släpar in honom i parken. Jag slänger ner honom vid foten av ett träd, slänger kedjan raskt runt stammen och där sitter han nu, fastkedjad. Han tittar på mig med stelfrusna ögon, han är livrädd, andas snabbt och svettas bra mycket.

- What do you want, you fucking psychopat?

What do I want? What do I want? Jag lappar till honom hårt men känner att hans stora polisong dämpar smällen något så jag lappar till honom igen. Smack! Det ska vi nog ta och reda ut säger jag och tar fram poligripen ur byxfickan. Jag funderar på att dra ut hans tänder där på en gång, bara trycka in det kalla metallverktyget i käften på honom, få fatt på en tand och dra, rycka, slita, de skall ut, en efter en, alla ska bort. Men inte här. Det kommer att göra ont, han kommer att skrika som en gris, kvida som ett svin på väg till slakt. De vet att döden väntar, bara minuter bort. Även om jag inte tänker döda honom så kommer han att tro det och dödsskriket kommer spränga ljudvallen. Även om jag sätter tejp för munnen kommer han att kvida på ett sätt vars ljud bara hundar kan uppfatta, och det jag allra minst vill ha här nu är en arg schäferhund som har fått för sig att spela hjälte. Jag måste få bort honom härifrån. Tåget, jag kan inte ta tåget med den här jäveln, tejp runt munnen och en kedja runt halsen för fan. Satan! Kan jag inte dra en påse över hans huvud bara.

- Jag betalar för oss båda, du förstår han lider av en extremt svår ungdomsacne, fast i vuxen ålder, och det har blossat upp ordentligt på sistone och han vill inte vissa sitt ansikte, av förståliga skäl. Döm inte honom, det är inte hans fel, titta inte på honom, han känner det. Han känner era blickar. Lämna oss i fred, vi är ingen turnerande freakshow. Det är män som han här som ni har att tacka för den här jävla järnvägen. Just det, slet på järnvägen, och se vad som hänt honom. Ni är skyldiga honom, skyldiga honom ett liv i lugn och ro. Sjukpensionärer åker väl gratis förresten?

Nej det skulle inte fungera.
Jag tar upp hans mobiltelefon ur hans kavajficka, och är tvungen att smacka till honom igen när han försöker hindra mig. Jag skriker:

- Neine, ditt schweine! Neine!]]> Fri, 29 Jun 2007 14:54:00 +0200 http://chewie.bloggagratis.se/2007/06/29/187747-degnotsdagboken-del-3/ http://chewie.bloggagratis.se/2007/06/29/187747-degnotsdagboken-del-3/ Granngyben hade fastnat med handen nere i soptunnan och hängde nu över kanten i någon sorts ligg-stående position därute. Inget nytt att se honom gräva runt i soptunnorna. Ibland stannar han i soprummet i timmar, gräver, tittar på skit, arrangerar om saker.

Det är svalt hos tandläkaren, svalt och skönt. Det lilla kyffet ligger under gatunivå och har vad jag har sett tre stora rum. I rummet där man kommer in finns ett skrivbord, dock ingen som sitter bakom det, och två stolar för väntande patienter. När jag idag kommer in sitter det någon framför skrivbordet, herre gud – det är jultomten.

- Jag skall akta mig så att du kan skriva in dig, säger han.

- Det behövs inte, sitt du tom… sitt du kvar bara.

Han såg ganska avdankad ut, med en öppen linneskjorta som blottade hela hans enorma kulstötarmage. Han kliade sig i sitt skitiga, vita skägg och bläddrade i en DAM-tidning.

Minuterna gick och tomten undrade, liksom jag själv över tiden. Jag började snappa upp ganska högljudda diskussioner – om pengar, bakom skynket in till ett av rummen. Jag kollar lite undrande på tomten, men han är nu djupt inne i Damernas Värld. Va fan är det här? Skynket dras bort och en snubbe kommer utspringande till skrivbordet, telefonen ringer, han sticker igen. Tomten börjar bli otålig. Tar av sig sina glasögon och riktar en argsint blick mot skynket och i den riktningen snubbens röst kommer ifrån. Jag tittar undrande på honom. Snubben kommer igen, slänger en sluddrig blick på tomten och säger att han måste vänta lite. Tomten med sin kulstötarmage lägger ifrån sig en sådan suck att det känns som en nukleär tryckvåg just träffade mig. Shouuuu-hshhhh! Jag skruvar på mig igen och nu kommer snubben utspringande för tredje gången, kan också ha varit fjärde, han sprang bokstavligen runt som en yr höna, och diskussionerna från andra rummet fortlöpte. Situationen blev konstigare och konstigare, och då drogs plastskynket bort från det andra rummet och en tandläkarinna frågade om Chewie var där.

Samtidigt som jag går in i rummet börjar tomten tappa humöret. Det verkar som om att de nu inte vill/kan ta emot tomten, och han är sur. Han vrålar något om vad han förlorade på att ta sig dit och så vidare, 480 pix. Snubben tittar konstigt på honom samtidigt som tomten kastar sig själv och sin mage ut på gatan och slänger igen dörren efter sig och.

Sheesh, tänker jag, men det är då the weird turns pro, som Hunter S nog skulle ha sagt. Jag är hänvisad till en tandläkarstol, när snubben nu är där, bakom mig, och pratar om en massa konstiga saker som ingen verkar vilja ta i.

- Det där får du sköta, jag vet inte…

- Gör ni bara ert jobb så blir allt bra!

Vad är allt detta om, tänker jag när tandläkaren tittar fram med en spruta i handen. Oh god, det är en stor spruta, det måste vara en ovanligt stor spruta, och allt snacket i bakgrunden, tomtens outbreak och andra udda grejer börjar freaka ut mig – jag svettas som en larv i ökenhetta. Hon ger mig två, eller kanske tre sprutor, och hennes stora flin som verkar vara ett hånflin börjar nu göra mig riktigt paranoid.

- Börjar det kännas lite, eh?

- Well, ja.. lite.

De tre tandläkarna i rummet nu, samt en okänd mansröst börjar nu bakom mig prata om saker som får mig att svettas om möjligt, än mer. Jag börjar tänka på vad de skulle kunna göra med mig om dem ville. Fan, finns det inte en skräckfilm som heter tandläkaren? Jo visst gör det. Based on a true story, for sure. Här försöker man spara några slantar på att hitta en billig tandläkare, och man blir slaktad på kuppen, använd som försökskanin i något Dr. Frankenstein wannabee experiment. Jag kommer att ha en kuk istället för tunga, bli känd som kuksugaren. Jag har ingen aning om vad för diaboliska planer som de här freaksen har för sig. Försöker de statuera ett exempel? Vad har samhället gjort för att skada de såhär illa? Frågor, så många frågor, jag skruvar på mig och jag känner en hand på axeln som trycker till mig. Diskussionen fortsätter bakom mig.

- Tror du hon kan köra på det hon fick?

- Nej för fan!

- Men vad fick han då?

- Öhhhh

- Kan han köra, nej?

Jag hör stesolid nämnas i sammanhanget där också, och jag börjar känna mig yr nu. Vad som hände sedan är lite suddigt, men efter att de röjt lite med borren var det hela klart, ganska snabbt. Jag skyndade mig in på toan för att titta och känna på min tunga. Såg bra ut, kändes bra. Men jag kan lika gärna ha varit spacad på whatever som du nu gav mig. Bäst att vara försiktig. Bedövningen gjorde så att jag inte kunde prata ordentligt, så där stod jag framför snubben vid skrivbordet och tänkte att jag gjorde bäst i att inte fråga honom där, dreglande, slumrande och sluddrande vad fan de gjort med mig, sataniska slaktare. Jag gav honom pengarna och han började snattra om studentrabatten som jag inte skulle få, jag var fortfarande yr, benen svajiga och jag kände paranoian komma krypande – bara ta vad du vill ha så jag kommer ut någon gång ditt kryp! Jag får det äntligen överstökat och jag backar ut genom dörren. Där i dörren kommer jag på att jag måste ha en vägbeskrivning, och med en fot ute känner jag mig säker – redo att dra på stört om något skulle hända. Jag frågar snubben. Han säger stönande och drygt, medan han kliar sig på hakan och håret, att jag skall gå diagonalt. Diagonalt tänker jag, tar en sista titt på honom och flyr hellveteshålan, småspringer ner för gatan och tittar över axeln otaliga gånger innan jag känner mig trygg. Hittar in på en liten gata och speglar mig själv i en bilruta. Ser ok ut, lugnar mig lite, torkar av svetten, skakar på huvudet och fortsätter ner för gatan och börjar fundera på vad fan ett par lösgaddar kan kosta.

Så där startade det.Nittonhundrasextioåtta. Explosvit årtal. Det var en konsert från detta år, med ett annat band, som några år tidigare fick mig att känna mig som en orm när jag slingrade mig fram längs med gator och torg, över åkrar och berg, i solsken och regn, på land och i vatten, ibland simmande, ibland flytande, och till och med flygande. En flygande orm som slingrade sig fram i luften utan vingar, rullade runt och slickade på molnen, flög med öppen käft och smakade på världen - lät den flyga in i mig och jag i den. Jag talar förståss om The Grateful Dead.

Vad jag ville ha sagt med detta är alltså att 1968, inte bara politiskt var ett explosivt årtal utan även i högsta grad musikaliskt. Knappast några nya forskarrön här, men fortfarande intressant. Speciellt nu när det under de senaste, kanske två åren, börjat snackas en del om Summer of Love. För tillfället är det liknelserna mellan 2007 och 1967 som man på flera håll försöker framhäva. Som exempel kan nämnas den konstutställning som förra sommaren visades på Leopoldmuseet i Wien, och som denna sommar finns i New York under just namnet "Summer of Love". Något som bland annat nämndes i sammanhanget var att utställarna ville återskapa känslan av 60-talet, utan drogerna.

Det är inget fel med att den psykedeliska konsten, som jag själv tycker väldigt mycket om, hittar in i konstsalongerna. Men så återkommer det ofta och gärna till nostalgiska utflykter som för med sig en bitter smak - och eftersmak.
Och jag vet faktiskt inte om liknelserna för med sig någonting speciellt gott egentligen. Visst är det intressant att peka på likheter mellan årtal och se vad det finns för paralleller att dra och vad för lärdomar att lära - men utöver det så blir jag ibland aningen förbryllad över syftet.
Och är det egentligen så likt? ja, till en viss del finns det en del liknelser som kan göras till åren kring slutet på 60-talet. Tänker först och främst på politik och situationen i världen idag. Just musikaliskt vet jag inte om det finns så många likheter (vet inte om jag räknar Alternativfestivalen i Norrköping med sin något fräna lineup - men med en slogan som säger ungefär - "kom och minns"). Däremot finns det en hel massa lärdomar att dra från det fenomen(?) som media satte namnet "kärlekssommaren" på.

När det gäller nittonhundrasextiåtta och Frank Zappa, som den här texten från en början var tänkt att handla om, är läxan att lära; Freak Out! och Freak Freely!

Att återskapa känslan av detta går bara att göra på ett sätt - och det handlar inte om att sitta och minnas, utan genom att själv göra det. Med eller utan droger är i sammanhanget irreleveant, freak out feelingen får du bara genom att freaka ut. Prova du också. If it feels good, do it!

Jag går in i duschen och låter under tiden min hjärna fundera på tänkbara alarmsignaler som mitt framtida ur skulle kunna spela upp för mig. Någonting som inte får mig att tappa förståndet. Att tappa hakan hade varit betydligt roligare. En klocka som varje morgon spelar upp random sounds, lite av allt möjligt, skulle nog kunna få en att tappa både ett och annat. Det skulle kunna vara allt från ljudet av en galen liten fet bookie-man som sitter skrikande på en balinesisk tuppfight och dealar med bettingpengar; ”fifty dollar! Fifty dollar, you pay, American!, till ett ljud som torde ge en känslan av hur det är att bli överkörd av ett tåg. En inspelning som gjorts under en järnväg.
Fan, kanske man kan bygga en sån själv på nått vis tänker jag innan jag kliver ut ur duschen och ställer mig framför spegeln i badrummet. Jag tittar undrande på min spegelbild och undrar om jag någonsin kommer få tillbaka mitt förstånd.

Efter en kopp kaffe och en jävligt sunkig frukost (bl.a. en cola light) – eftersom jag igår glömde handla det enda som jag kom till affären för – frukost, hittar jag mitt förstånd igen. Gött mos! Säger jag till mig själv när jag slidar ut genom dörren och nynnar på någon för vädret passande hit, typ I Won’t Let The Sun Go Down, med Robin Cook. Under resan till tandläkaren läser jag Dagens Nyheter och dricker vatten. Känner mig på oerhört glatt humör. Fantastiskt vad lite soligt väder kan göra. Fast jag känner mig som om att det lika gärna kunde ha regnat. Jag hade nog även då studsat fram som en bumbibjörn på väg ner från ett saftrus. Men solen är en förhöjande faktor, helt klart. Solen har en fascinerande effekt på mig, inte enbart i min position för dagen som tandläkarpatient utan i största allmänhet som människa – och därför också på andra människor. Let there be (sun)light!

Jag får be att återkomma till tandläkarbesöket vid ett senare tillfälle. Just nu ser jag att grannen har fastnat med näven i en soptunna därute och jag funderar starkt på att gå ut och ta en närmare titt på detta spektakel. Men var är mina solbrillor…

Mosebacke 18-19 April, 2007

Två gånger tidigare har jag haft turen- och nöjet, att få uppleva Stig Vig, Beno Zeno, Zilverzurfaren och Tage Z Dirty live in action. Det har varit två av de bästa spelningar jag någonsin varit på. Igår fick Dag Vag även en tredje – och fjärde konsert på den listan.

Dag Vag annonserar en tvådagarsspelning på det åh så sköna stället, Mosebacke – som där på toppen av slussenberget stoltserar inte bara med trevlig personal, utan ofta bra band och alltid en trevlig atmosfär. That’s it – in på sparkontot och för över pengar, smack dabb och två Dag Vag biljetter i näven.

Detta, tillsammans med Kebnekajsekonserten som jag och min flickvän var på härom månaden, ser jag lite som en kompensation för att jag missade jippot med ”Proggbåten” – hur fan kunde jag missa det? Tanken jagar mig fortfarande – men nu, lite kompensation i alla fall.

Mitten på april och en fin vårdag, trots att det är lite kyligare än vad det har varit tidigare (rekord) dagar. Fortfarande lite för kyligt för att lira på utescenen. Stig Vig får därför göra entré på scenen i vanliga brillor istället för solbågar. Men Stickan visar att han inte gömmer något bakom några solglasögon. Hans coolhet är densamma, hans utstrålning – lugnet själv, rotad i jorden, han står stabilt. Resten av kvartetten kommer ut och de kickar igång en gungande Bland Gamla Och Unga som är en textkollaboration mellan Stig Vig och Willie Crafoord. En låt som väl kan spegla Dag Vag och deras publik. Ett band som har spelat under flera generationer har inte helt konstigt en publik bestående av både lite äldre och lite yngre människor, men helt klart skulle jag nog säga efter en kvick blick på publiken denna onsdagskväll att majoriteten har passerat 40-strecket. Könsfördelningen är däremot ganska jämlik skulle jag vilja säga, och i genusparadigmets tider blir nästa låt Min Tunna. En av Stig Vigs så många sköna texter som man kan tolka lite som man vill. Gamla låtar blir varvade med nya låtar från den senaste plattan, Kackerlacka, som faktiskt står sig ganska bra i jämförelse med de gamla klassikerna.

Det är samma gamla Dag Vag på den nya skivan, de har inte blivit gamla och degiga, knappast – och det visar de verkligen idag. Är det någon av de 40 plusare i publiken som såg Dag Vag för 20 år sedan och kommit för att få en nostalgitripp blir snabbt tillrättavisade. Med låtar som Fattiga & Rika, Ogräset> Låt Det Komma Ut och Idioterna, visar de oss att det är allvar – och handlar inte om att sitta och minnas, vilket Stig också påminner oss om när de påbörjar Idioterna med en false start, och han säger efter att ha berättat att texten skrevs 1978 – ”Det där hände just nu”. ”Världen är grym, men inte ond än” är ett citat från låten Är Du Redo?, och får bli ett fönster till hur jag känner mig under konserten. Det är rätt illa, men hey… Dag Vag finns fortfarande.

Sista låten innan set break är Schottis Från Idre, som även den är från Kackerlacka. Nu snackar vi Beno Zenos hemtrakter, och han kör den svenska folk-elgura som bara han kan, och jag tänker att man skulle kunna missta detta för Kebnekajse just nu – men då… Dubwise! Stig släpper dubbomber över hela Mosebacke och Zilverzurfaren och Beno spelar högst osannolika gitarrslingor. Det låter som om King Tubby sitter borta vid soundboardet och mixar dem i realtid, men det vet jag for a fact att han inte gör – vilket får mig att skratta högt av glädje. Detta är bra! Svensk dub när det är som bäst – musik när det är som bäst. Jag gör en anteckning om denna blandning av svensk folkmusik och Dag Vags punk/prog/reggae och kallar det för Trollskogsdub, det är precis så det låter.

Första set ser i princip likadana ut båda dagarna, förutom ett par låtbyten. Andra dagen får vi tjockhultare höra en ironisk Beno påpeka att ”det är vi!”, efter Tjockhult, och vi får höra hur Zilverzurfaren missar texten – som han snabbt erkänner rätt upp och ner, och Stickan tvingar honom att dubba lite som straff efter att ha slutfört Min Pappa. Nu snackar vi dub dessutom! Zilverzurfaren pular lite med sina pedaler och delayar in oss alla i dubdimman – som är tät må jag säga. Zilverzurfaren är ingen färsking när det gäller att spela dubwise, och han lägger upp macka på macka utan att publiken – som denna dag är mestadels 40 plus-åriga män som med sin nystrukna finskjorta kommit för att få uppleva Dag Vag igen – långt ifrån fattar vilken serious thing detta är.

Andra set är inte helt oväntat, båda dagarna, där det verkligen händer – där det sker. Efter en kort paus går bandet på scenen med bestämda steg, knäpper på sig instrumenten och bokstavligt dundrar på med snabba och kraftiga Bo Diddley ackord… wack-a-wack a wack, wack wack! Mot Solen, ett snabb och intensivt kärleksnummer – ”man vill ju inte skryta…” säger en leende Stig Vig – innan de fortsätter. Båda dagarna blir vi serverade med dansvänliga låtar i massor, enda problemet är att särskilt många inte tar tillfället i akt och svänger lite på röven. Återkommande låtar båda dagarna var bland annat Himmel och Helvete, som Stickan säger att de nyligen ”hittade” igen och tänkte att de kunde lira den, och mycket väl så. Inte alltför många verka vara medvetna om den här låtens existens och det utbyts en del frågande blickar i publiken – särskilt under dag två, då skjortnissarna hade gett sig fan på att få höra de få låtar som de hade för sig att Dag Vag (eller var det Ebba Grön?) gjort. Således får vi därför stå ut med det eviga grölet efter Samma Sak konserten igenom. Vi som var där dagen innan småskrattade lite över tanken att de spelade den igår.

Andra låtar som återfinns på spellistan båda dagarna, och inte bara de dagarna utan på i princip alla konserter Dag Vag har gett under denna vårturné är bland andra, Trycke E För Mycket, (Rock)Bullen – där Stickan efteråt hälsar från Ulf Dageby, Egyptian Reggae samt en ruskigt aktuell atomsvit bestående av Vadgördudå?> Många Gånger Om.

Highlights är svårt att peka på då båda dagarna all in all var fan-fuckin-tastic! Dag Vag är bättre än någonsin, skulle jag kunna säga och verkligen mena det – fan, Dag Vag är bättre än någonsin! Att de delar ut en hel del ”pungsparkar” som Stickan sa, är nog en del av det. De har inte släppt på sin moral ett enda uns, känns det som, och det vet alla som känner mig att jag gillar mer än honung.

Men highlights för de båda dagarna får väl ändå sägas vara avslutningen på dag två.
Efter ett första extranummer spelar de den störtsköna Flyger, som är ett underbart bevis på Stickans säregna – humoristiska och minst sagt mysiga låttexter. Benos stärkare krajar och han pluggar in sin gura på samma manick som Zilverzurfaren – och ”de är tillbaka på pojkstadiet igen”, säger en road Stig Vig. Pojkstadium eller ej, Beno Zeno och Zilverzurfaren goes absolutely nuts och står och utbyter brutala solon med varandra. Beno ler brett och tittar på Zurfaren medan hans hand rör sig upp och ner över gitarrhalsen i en hisnande hastighet. Zurfaren ser mest allvarlig ut och har inga problem med att ge Beno ett mastodontsvar som får mig att nästan hoppa skrattande genom taket - Nur är det som det ska va!

Efter konserten gav jag Stickan en klapp på axeln och tackade för två underbara dagar, vilket kändes som lite av en underdrift.

Den 6 maj är det lyckligtvis en tredje konsert i Tjockhult med kanske Sveriges bästa band. Var där, eller var en fyrkant!