På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet.

Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ögonblick som jag stiger fram, släpper ner i sitt stora ölglas med en stor plaskande duns som skvätter ner halva baren, vilket får bartendern att titta upp lite smått irriterad innan han kommer bort och drar med några svepande rörelser lasen över disken. Vid det laget har Donny redan hunnit dricka upp hälften av det som väl kallas ubåt, och visst påminner det om en ubåt som efter en krasch med en underjordisk klippa nu förlorar sitt bränsle, detta svarta guld som oljan ibland kallas, men guld kan man väl knappast kalla bunkerolja för då det egentligen bara är något hopkok av produkter, det där äckliga som man inte får använda i mer omdiskuterade bränslen som vanlig bilbensin, där ska det vara rent och fint, men på sjön är det inte så jäkla viktigt.

Jag har vart på sjön, säger jag sådär impulsivt som jag kan göra ibland, slänga ur mig ord som egentligen inte borde ha yttrats, som skulle ha tigits ihjäl där inne under skalpen. Donny svarar inte, han är nu upptagen med att studera drinklistan samtidigt som han idogt kliar sig i skägget, från den ena sidan av ansiktet till den andra. Du har ju skepparkrans, säger jag.

Donny tittar upp, ja det är riktigt, all min styrka sitter i skägget, det är därför jag dricker så mycket öl, jag tar en Spaten, Ruben, flikar han in till bartendern, och fortsätter sedan att berätta om sambandet mellan skäggväxt och öldrickande. Öljäst ska tydligen besitta förvånansvärda egenskaper som just gödsel för kroppsbehåring.

Jag har hört talas om detta tidigare, men då var det jästen som en kille åt, alltså han drack inte ölen utan åt bara jästen, ja jag vet inte och bryr mig inte om att ta upp det hela med Donny som förövrigt verkar fast besluten över att hans tjocka krans är tack vare ölen. Så lär även den lilla kulan på magen vara.

Jaha, så ni vill ha en hemsida.

Vadå?

Ja, hemsida, tandläkaren, ni ska ha hemsida. Ni vill ha hjälp med hemsida.

Är det vad du ska hjälpa till med?

Ja, det beror på, men det kan bli så ja. Vadå?

Nej, men va fan!

Vad gör vi på Arlanda då? Jag tog en taxi ut hit, det är en jäkla bit, visserligen fakturerade jag tandläkaren, men ändå, jag ska hem också.

Jag har en bil, säger Donny.

Det hela skeendet här är väldigt lustigt och jag är övertygad om att Björn Hellberg skulle kallat det hela tämligen intrikat, vilket det faktiskt är…

Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det hela kan också mynna ut i en paranoia lika ren och skär som mitt tandkött.

Mina tänder, de visas stenar. Dessa vita stenar, oförtröttliga tjänare, nu senast malt genom ändlöst med honungsmarinerade halstabletter hopsvetsade av socker diverse medel. De mal, gnager och tuggar, ger aldrig upp, det är vad jag vill inbilla mig själv.

När jag jobbade på hemmet hanterade jag mångas tänder, plockade ut dem, borstade dem där varsamt i mina händer, plumsade ner dem i sin nattburk, där de skulle ligga över natten – och inte att glömma – den viktiga nattabletten, minst lika viktig som nattmedicinen är för den som brukar tänderna. En stor tablett kommer fram ur plastbubblan till förpackning, och den pyser, knastrar och luktar mint när den faller ner i den trånga runda burken där de ganska osmakliga tänderna ligger och gottar sig.

Ja, när man handskas med en mängd löständer blir man påmind om att man ska vårda sina egna, sköta dem, vara snäll vid dem och ja, bara sköta dem bra. Och då går man till tandläkaren.

Tandläkarbesöket i slutet av oktober avlöpte fint, mycket fint, och med de 300 kronor som försäkringskassan nu betalade för mig behövde jag bara spy upp en mindre summa, bra mycket bra för jag är inte rik, jag är inte rik alls sa jag, tvärtom jag är fattig, alltså inte fattig, men det är fredag idag och jag vill gärna kunna handla vin liksom – och lite weed, det vet du, säger jag till killen bakom det lilla skrivbordet, placerad i det vitmålade rummets ena hörna. Jag kommer på mig själv. Jag hänger över skrivbordet, har lagt min arm runt killens hals och slappnat av så pass mycket att min annars ganska hårda rumpa hänger som en säck potatis över skrivbordets kant, och jag känner hur de två damerna som sitter i varsin av de två stolarna som står placerade omkring det lilla bordet med damtidningar i andra änden av rummet, spänner blicken i min oskuldsfulla och ganska unga bak.

Jag hoppar bakåt och det känns som mina fötter sugs ner när de närmar sig golvet. Shccmuck! Tillbaka till verkligheten.

Jag fick således återbesök. Tandhygienisten skulle ta sig en titt på gaddarna, rensa bort den tandsten som likt koraller etsats sig fast på emaljen. Januari ok, säger jag.

Nu är det januari, och tandläkartid igen. Föreläsning i statsvetenskaplig anda från klockan tio till ett, tandslaktaren klockan två, i teorin går det bra, men jag måste ladda för tandläkaren och tvingas stanna hemma från föreläsningen.

Jag dricker te, gör ett par yogaövningar innan jag skyndar mot tunnelbanan och det surrealistiska skådespel, som alltid väntar mig hos tandläkaren.

Jag går förbi en dam med långt, rakt, svart hår, som skjuter en barnvagn framför sig i snömoset, och i rask takt slänger jag huvudet bakåt med tanken att här vill jag inte missa någonting, och det jag får se är väl inte vad jag har tänkt mig, men egentligen inte mer än vad ett sunt förnuft kunnat säga att jag skulle se, en baksida på en dam i kappa. I och med det missar jag ingången till tandläkaren och lokaliserar efter en förvånad tresextio med huvudet, ingången.

Staplar in, och som vanligt är det ingen där. Rakt fram och till vänster finns det två rum som båda inrymmer två tandläkarstolar vardera. Där är nu draperi fördragna.

Såsmåningom kommer en dam ut, och jag känner igen henne, hon är tandläkare och hon har rotat i min käft tidigare. Det är dock något med henne som gör att jag gillar henne. Jag lokaliserar mig själv på schemat eftersom hon inte kan läsa. Okej, klockan två, du är tidig då. Ja, tio minuter säger jag och sätter mig ner tyst igen.

Jag tar upp en National Geographic som konstigt nog ligger på det lilla bord som brukar vara fullt med damtidningar och endast det. Jag stirrar på några bilder där en tjock humla surrar runt en stor, rosa blomma.

Jag lyfter blicken och tar mig en titt på kvinnan bakom skrivbordet. Hon har också en tidning framför sitt ansikte nu, och låtsas läsa. Hon kan inte läsa, men kanske tittar hon på bilderna, tänker jag, och ler åt henne när hennes blick möter min. Hon har en sådan utstrålning, men jag vet inte av vad. Jag slår ner ögonen på humlan igen.

Telefonen ringer. Riiiiiiiing, riiiiiiiing! Hon låtsas läsa. Upptagen, kan inte svara nu. Jag vet inte, men svarar gör hon inte i alla fall. Såhär fortsätter det i ungefär tio minuter. Riiiiiiiiing, riiiiiiiiiing! Hon svarar inte. Jag sneglar upp, och jag ser hur hon nervöst tittar på mig för att se hur intresserad eller förvånad jag verkar över att hon inte lyfter luren säger hallå, eller vad som helst. Jag stirrar ner i tidningen igen, låtsas som om jag inte hade lagt märke till det.

Hon reser sig snabbt upp, går förbi mig och kastar bort skynket och öppnar skjutdörren och försvinner därbakom. Telefonen ringer igen.

Jag tvekar inte, utan går direkt bort mot telefonen, lyfter luren för den till mitt högra öra, lutar mig stilla ner och säger med en mjuk och varm röst, Hönsa Dantal, vad kan jag hjälpa dig med.

Ja det är Donny, säger en otålig, nästan förbannad röst. Va fan svarar ni inte för, vad fan? Äh håll käften säger jag, det har inte ringt här. En signal, det ringde en signal och den hann inte ens ringa klart innan jag lyfte luren. Va, säger Donny, och jag hör hur han fnyser, tar bort luren från örat, gör antagligen en min och återkommer. Fuck you din jävla sumprunkare,… äh sluta säger jag, den där svordomen är ju uppfunnen av Die Hard-översättaren 1992, den är rolig, men kom igen, jag är ingen sumprunkare.

Det är tyst i luren och jag hör hur Donny tar ett bloss av sin cigarett, inte aggressivt, hårt eller högt. Det är ett nästan ljudlöst, mjukt och lugnande ljud som tar form när den glödande tobaken byter skepnad från synlig till hörlig.

Okej lyssna, säger Donny. Vill ni ha hjälp eller inte? Jag tittar bort mot skynket med skjutdörren, och mot den andra dörren, jag hör röster på ett okänt språk, och jag svarar lugnt javisst, javisst vill vi det.

Arlanda, fem timmar, säger den nu ganska otåliga rösten, och jag hur luren landar på sin plats på telefonen och tynger ner knappen som håller linjen öppen, den dunsar till lite smäckert vilket snappas upp och låter crackwha-tuut-crack, på linjen innan den bryts helt.

Jaha, Arlanda, tänker jag, den här dagen verkar bli mer intressant än vad jag tänkt mig.

Snickarna nästa?

Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolut. Några målare på svartjobb? Intressant. Vad skulle inte funka? ”Fotvårdarna”? Nja, säg inte det. ”Floristerna”, ”P-lisorna”, ”Spärrvakterna”?

Det är givetvis en korrekt iakttagelse Croneman gör, så även idag liksom alla andra dagar när han i sina TV-krönikor tycker till. Teveutbudet är kanske inte värt att engagera sig i tänker säkert många. Va fan Teve, jag kollar inte på teve, liksom! Nä, nä, inte jag heller, men det händer faktiskt att jag hamnar framför burken lite då och då.

Igår till exempel, då var jag över hos min polare H, och då är det alltid burken som gäller. Soffa och burk, eller burksoffa, vilket som, teven är nästan lika stor som soffan.

Teven är igång och direkt börjar vi kolla. H har en stereo, men föredrar helt motsatt mig att ha igång telefunken istället för stereoanläggningen. Det är lite frustrerande, irriterande och närmast jobbigt ibland, särskilt när volymen kommer upp på extremt höga ljudnivåer under något parti som H tycker är intressant, och sedan lämnas på dessa svindlande höjder även när det är reklam, eller måttlösa shoot-out-scener som dundrar och smäller som ett kinesiskt nyår komprimerat i örgångarna. Woah, fan vad det dundrar asså! Suck, jäkla reklam, det är alltid SÅ högljutt också. Men nej, han sänker inte.

Ofrånkomligt börjar vi efterhand diskutera teveutbudet. Ja, det är mest skit, så klart. Och detta är våra teve-licenspengar, säger H. Ja, dina i alla fall, men jag hör dig. Jag vet inte riktigt vad det här ska föreställa, säger jag och stirrar förvånat på en spot för någon ny UR-produktion som verkar ungefär lika intressant som ett glas mjölk.

H flipprar vidare, och mycket passerar framför våra ögon, i ärlighetens namn mest skit. Mr Zapper stannar till vid TV 4. Jag känner till det här, det är ”Ice Road Truckers”, ytterligare en av de realityserier som Croneman snackar om. Som ett trucker-fan är jag givetvis medveten om detta program som tar tittaren till, ja var är det någonstans?, kallt är det i alla fall och jag tror det är Alaska med minsugrader ner till en sisådära 50 grader kanske, som de här vilda lastbilschaufförerna ger sig ut på vägar som egentligen inte är vägar utan frusna floder. Ja, det är sant, visst är det vilt? Snacka om yrkesmän på riktiga uppdrag, jo tack!

Speaker-rösten basunerar ut vad som efter reklamen komma skall, och avslutar med ett ”Eyezz Road Truckerrrrrrrrs”, i den sedvanliga avgrundsmörka röst, som på något konstigt sätt har blivit ett trademark för reklamteve, och jag kan bara inte förstå varför. Dem borde ju höra hur dumt det låter, säger H, och jag kan inte annat än att hålla med.

Men anledningen till att jag känner till detta ganska udda program beror inte enbart på min fascination för lastbilar och dess chaufförer, utan även för att det har pushats en hel del för det, måste jag säga. Anledningen till att jag fnissar lite extra när snön börjar yra bakom de arton hjulen som på burken dundrar fram på de isiga icke-vägarna, är för att jag senast idag läste om programmet. I två olika tidningar dessutom. Dagens Nyheter och Metro. Ja, självklart har de köpt in tevematerialet från samma källa, men varför lyfts detta program fram så mycket. Det är inte första gången jag ser både bild och text om detta köldslagna program.

Men det är väl kanske egentligen inte så konstigt. Det är antagligen ingen som tittar på det, och därför måste man givetvis göra reklam för det, få det att verka spex och fett – lägg bara till ett rungande ”Eyezz Road Truckerrrrrrrrs”, en svärande fet dum amerikan och en bild på en big ’ol truck som har gått igenom isen så är det klart.

Än värre är ett annat program av samma slag, ”Dödlig fångst”. Visserligen sänds detta i discovery channel, som tidigare till min stora glädje fanns i kabeltevenätets basutbud men sedermera blev utbytt till någon annan betydligt sämre, jag minns inte om det var teve 8 eller nio, spelar ingen roll, någon ekonomikanal där antingen Fredrik Virtanen eller någon annan idiot sitter och apar sig. Men jag spenderade nyligen en hel del tid hos mina föräldrar, som på sina burkar får in alldeles för många kanaler, och en av dessa är discovery, eller en av de tio eller femton discovery det finns, och på en av alla de här visas ”Dödlig fångst”.

Jag menar inte bara visas, utan verkligen råvisas! Varje dag, säkert flera gånger om dagen får vi följa, inte några truckdrivers, men såväl feta dumma amerikaner, de kör inte lastbil, men kallt är det när de på såphala däck, i fruktan för sina liv, riggar krabbfångstburar ute på ett gungande berings hav.

Detta är historier som är värda att lyftas fram, och som sagt, snacka om yrkesmän på riktiga uppdrag! Men istället för att göra timslånga avsnitt i flera säsonger, hade det nog räckt med en entimmesdokumentär.

Verkligheten är tuff för Eyezz Road Truckerrrrrrrrs och för gubbarna i Dödlig fångst, som med sina uppdrag ser till att vi andra kan gotta oss med seafood i våra varma hus, men att göra teve av det och tro att vi ska sitta och häpna framför de här männens (för det handlar enbart om män) vardag, känns lite väl löjeväckande.

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte.

Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är ännu värre. Jag har läst hennes text om hur vi bör tackla ”klimatkrisen” flera gånger och jag funderar på om hon är ironisk eller inte.

Först talas det om ”vi” i medierapporteringen menar Ekman, vi har orsakat detta och det är vi som kommer få sota för våra synder. När sedan lösningarna presenteras är hon oroad, och verkar förnärmad över att vi:et plötsligt försvinner, och kvar finns endast ett ensamt ”du”.

Ett ensamt du? Visst jag håller med om att det ibland känns ensamt och uppgivet. Men ett sådant tankesätt är lika naivt och dumt som självförnekande och cyniskt. ”Du kan inte lösa krisen, hur mycket du än försöker. Det måste till ett vi för det.” Det vi:et uppstår när politikerna fattar beslut åt oss eller? Att nedvärdera sina medmänniskor kommer man inte långt på.

Någon som däremot har fattat galoppen är, miljö och utvecklingsstudenten Mathilda Rehnlund, som gör ett snyggt och precist inlägg i debatten med en text i (Södertönsstudenteras tidning) SODA. ”Vi kan alla dräpa små uslingar” menar Mathilda och göra finfina kopplingar till Stjärnornas krig och Sagan om ringen. För var det Frodo själv som återställde ordning i världen, och var det unge Skywalker som själv stred mot galaxens alla fulingar?

”Vem hade behövt Herkules om hela Aten hade gått ut med yxan i hand?” frågar Rehnlund avslutande. Kan det bli mer klarspråk?

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i Stockholm och hur angenäma stockholmarna egentligen är, men en annan att själv uppleva det. Förvisso har farsan varit i stan tidigare, men är trots allt – med egna ord – bonden i stan. Men visst är det skönt när stan och invånare visar sig på sin mysiga och trevliga sida när man har utbölingar på besök.

Inga påhopp av busschaufförer med osunda kontrollbehov, inga bufflar som med hornen nere plöjer sig fram i vimlet, inga stroppigt pälsbeklädda och parfymstinkande medelåldersdamer som ”inte ser” oss i kön, inga lattemorsor som med dödsblickar och spikbeklädda vagnar prejar oss av vägen, inga risiga jonkare som somnar över oss i tuben, nej… det där händer inte idag. Vi har en fin och skyddad dag i storstaden.

Enda undantaget är den gråa, trista, paranoida – och framförallt rädda – dam som bestämde sig för att sabba vår trevliga middag totalt genom att spy ner oss med en massa goja om hur farligt allting i världen är. ”Nej inte allting, bara nästan”, sa hon. Vi borde ha sett varningstecknen redan tidigt – ljusskygghet och fanatiskt handtvättande – men det var i slutet på en annars bra och ofredad dag. Inte ville vi medverka till att något skulle gå snett, inga dåliga vibbar. Trevligt att sitta vid samma bord, visst slå dig ner, ät din mat, må bra. Damen mådde nog tyvärr allt utom just bra.

Hon serverade under middagen ingående beskrivningar av bland annat yngre pojkars tunna pungsäckar som inte kan stå emot strålningen från mobiltelefoner och specialbyggda nätbrynjor som skydd mot ”bredbandsstrålning”. Teorier om att endast äta mat som är uppvärmd över levande eld, lanserades också.

- Vad sa ni, fungerar foliehatt mot satellitstrålning?

Ja det gör det, antingen det eller att gräva ned sig i en lövhög, ja så är det.

Needless to say, kaffe (och konjak) avnjöts i hemmets lugna vrå, samtidigt som vi funderade på vad Leif GW Persson sa några dagar tidigare på Efterlyst. Vi skulle bara veta vilka konstiga saker vanliga människor har för sig, sade en lite full i fan, men ändå seriös GW. Nej, Leif. Det skulle vi nog inte.

Jag spenderar dagen på ett nyfunnet ställe. En tillknycklad Pripps Export 7,2 och några bleka fimpar vittnar om tidigare gäster. I sluttningen på en stor klippa som vätter ner mot vattnet, finns ett litet grässtycke med perfekt lutning. Gräset är så högt att man lätt sjunker ned och undkommer insyn från de båtar som kör förbi. Solen är stor, gul och varm, högt däruppe. Jag gör några skugglekar innan jag av hunger, lämnar klippan och grässlänten.

Jag tar vägen genom den gamla båtgården och fastnar en stund vid traktorn, som står där ensam och övergiven. Uppvärmd av solens strålar doftar den inbjudande av olja och gummi. Jag försöker utan resultat att få växelspaken att byta läge, och efter en besiktning av motorn lämnar jag gården och smiter ut mellan stängslet.

Jag sneglar över min axel, och ser att en svart katt smyger ut efter mig. Låtsas som ingenting, fortsätt att gå. Jag vrider på huvudet tillräckligt mycket för att få syn på den. Fortfarande bakom mig. Kvickt smet den in bakom den kraschade folkan. Jag försöker att låtsas som ingenting, men tittar försiktigt bakåt ett par gånger till. Kanske försvann den. Nej, där är den, så fort jag vänder huvudet, bara lite, så hoppar den in i buskaget vid sidan om vägen.

Ingen är ute, och det verkar redan skymma. Klockan kan inte vara mer än sex, och det är sensommar. Solen var högt uppe för bara en liten stund sedan. Jag sätter mig ned för att knyta min sko, på en betonggris vid vägkanten. I samma sekund jag sätter mig ser jag katten komma gående mot mig. Nästa ögonblick är den borta. Jag lutar på huvudet, och lägger märke till att det blivit ännu mörkare. När jag tittar upp mot himlen är det som en film spelas upp framför mina ögon. Kyrktornet på andra sidan kanalen är mörkt och matt, och där bakom splittras tjocka, svarta rökpelare av vad som till synes verkar vara vinden – men allt är stilla och tyst. Himlen krackelerar, och ut flödar en orange, röd, seg och trögflytande goja.

Ett flygplan dyker upp från söder och rör sig i en vinkel som ser ut att leda det rakt in i mörkrets korridorer. Med spända ögon väntar jag förgäves på en kursändring. Planet styr rakt in i det rödsvarta, och jag kan följa svansen på den brinnande komet planet förvandlats till, ned bakom kyrkan.

Jag vänder ryggen till och börjar gå hemåt. Det röda, döda havet där uppe följer mig en bit på vägen, men löses efter ett tag upp och försvinner i molnen. Bilar dundrar och tutar, och det luktar gräs, bensin och asfalt igen. Jag tar tag i en gren som hänger ner mot vägen, drar loss ett löv och kramar det i min hand. River det i små bitar och strör dem över vägen.

Förvandlingens klocka klämtar för Odenplan. Området kring och under Odenplan skall nämligen genomgå en extreme make over, beställd av pamparna i stadshuset. I samband med att stadsbiblioteket byggs om, skall Odenplan också få en ny roll, som nav i Stockholms kollektivtrafik. Bland annat skall en ny pendeltågsstation byggas. Att kollektivtrafiken i stan byggs ut är det väl inte många som klagar på, så varför denna uppståndelse om att ”rädda Odenplan”. Jo, det som protesterna – med all rätt – är riktade mot, är planerna på att samtidigt med citybanan även bygga en galleria under Odenplan. Stockholmspolitikerna har inga invändningar mot Fastighetskoncernen Rodamco som står för planerna – och som menar att Vasastan är det område i stan där det saknas mode- och heminredningsbutiker. Därför vill de alltså bygga en galleria dubbelt så stor som Västermalmsgallerian på Kungsholmen.

Mer heminredning. Butiker av detta slag finns redan i sjuka mängder i stan, så varför i hela helvetets helvete behöver vi fler? Plötsligt är det någonting udda när en stadsdel saknar heminredningsbutiker, och det hela behandlas som ett problem. Vilken sorts hunger tror handlarna att det finns för denna såkallade heminredning, som mestadels består av illaluktande stearinljus, fula plastlyktor och deformerade Buddhastatyer gjutna i kemiskt trä. Hur mycket skit kan de lägenhetsboende stockholmarna trycka in i sina hem?

Likadant är det med galleriorna som har invaderat våran stad. Det är som om de ramlar ner från himlen, bara sådär, vips står där en ny galleria. Och det är inga små dockhus precis. Det är stora saker, som både syns och hörs. Byggs det en galleria till i stan så kan vi ta hit Guinness rekordbok och låta dem ta en titt på världens största galleria – Stockholm. De ligger numera så tätt att man nästan kan gå in i en ny, utan att lämna den förra. Du märker inte heller när du äntrar en ny, eftersom det ser likadant ut – endast heminredning.

Nyligen stoppades ett bygge av en galleria i engelska North Shields på grund av att det redan fanns en i South Shields. De har nämligen en lag som förbjuder öppnandet av marknad/köpcentrum som ligger mindre än en dags åsneritt bort. I Stockholm är åsnor ett ovanligt inslag i stadsbilden, men vi har ett färdmedel som går 100 gånger snabbare – tunnelbanan. Trots det finns det marknader/gallerior snart i vartenda gathörn. En butiksägare vid Odenplan satte fingret på det i en intervju i tidningen Metro. ”Det är två hållplatser till Västermalmsgallerian åt ena hållet och två hållplatser till Gallerian åt andra hållet, så vad i herrans namn ska vi med en galleria till?”

Fläsket långt ifrån vidbränt

När jag såg Fläsket 2005 i Göteborg spelade de på Jazzhuset. Ett ställe vars namn passar bättre in på den musik som de spelar idag – på Big Ben i Stockholm. Fläsket har alltid haft jazzblod i sig, men den avantgardistiska rocken tycker jag, har haft en större roll tidigare. Nu har Fläsket snarare öppnat upp sig mer mot frijazzens stora ytor. En bidragande faktor är helt klart Stefan Blomquist, som med sitt excentriska synt- och (el)pianospelande närmast låter som en blandning av Chick Corea och Jan Hammer.

I början låter gubbarna, som inte spelat ihop på några månader, lite ringrostiga. Men efter ett par nummer, när Dahlén fått upp volymen på guran och Erik Dahlbäck bakom batteriet lugnat ner sig något, flyter det på bättre. Dahlbäck är dock något högljudd och slamrar tidvis fram abrupta pistolskott som får en att rygga tillbaka något. Men när han får ett par vispar i händerna faller hans spel på plats lika fint som snöflingor. När trumspelandet är som allra bäst är när bandet beger sig ut i den ganska lugna, stora och fria ljudbilden. Dahlbäck håller uppe drivet, och tillsammans med Göran Lagerbergs bestämda, men tungt flytande basspel, flätar de en mysig, flygande ljudmatta som de övriga i bandet kan orientera sig efter.

Anders Ekholms varma och oberäkneliga saxspelande ger både tyngd och färg åt de instrumentala kompositionerna, och han tycks aldrig komma i mattans väg. Likt termikvindar kommer Thomas Jutterströms orgelutflytker smygande underifrån, och tar dem alla med sig till nya höjder.

När mattan flyger som bäst vill Dahlén sköta navigationen, och han vet inga kända vägar. Hans spel kan först tyckas udda och avigt, vilket det också är, men lika snabbt känns det som att han är helt rätt på det – vilket han förstås också är. De Zappa-vibbar som Fläsket fortfarande har en hel del av, återkommer mycket i Dahléns gitarrspel. Blues, rock och total crazyness.

Fläsket brinner, ännu!