Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det hela kan också mynna ut i en paranoia lika ren och skär som mitt tandkött.

Mina tänder, de visas stenar. Dessa vita stenar, oförtröttliga tjänare, nu senast malt genom ändlöst med honungsmarinerade halstabletter hopsvetsade av socker diverse medel. De mal, gnager och tuggar, ger aldrig upp, det är vad jag vill inbilla mig själv.

När jag jobbade på hemmet hanterade jag mångas tänder, plockade ut dem, borstade dem där varsamt i mina händer, plumsade ner dem i sin nattburk, där de skulle ligga över natten – och inte att glömma – den viktiga nattabletten, minst lika viktig som nattmedicinen är för den som brukar tänderna. En stor tablett kommer fram ur plastbubblan till förpackning, och den pyser, knastrar och luktar mint när den faller ner i den trånga runda burken där de ganska osmakliga tänderna ligger och gottar sig.

Ja, när man handskas med en mängd löständer blir man påmind om att man ska vårda sina egna, sköta dem, vara snäll vid dem och ja, bara sköta dem bra. Och då går man till tandläkaren.

Tandläkarbesöket i slutet av oktober avlöpte fint, mycket fint, och med de 300 kronor som försäkringskassan nu betalade för mig behövde jag bara spy upp en mindre summa, bra mycket bra för jag är inte rik, jag är inte rik alls sa jag, tvärtom jag är fattig, alltså inte fattig, men det är fredag idag och jag vill gärna kunna handla vin liksom – och lite weed, det vet du, säger jag till killen bakom det lilla skrivbordet, placerad i det vitmålade rummets ena hörna. Jag kommer på mig själv. Jag hänger över skrivbordet, har lagt min arm runt killens hals och slappnat av så pass mycket att min annars ganska hårda rumpa hänger som en säck potatis över skrivbordets kant, och jag känner hur de två damerna som sitter i varsin av de två stolarna som står placerade omkring det lilla bordet med damtidningar i andra änden av rummet, spänner blicken i min oskuldsfulla och ganska unga bak.

Jag hoppar bakåt och det känns som mina fötter sugs ner när de närmar sig golvet. Shccmuck! Tillbaka till verkligheten.

Jag fick således återbesök. Tandhygienisten skulle ta sig en titt på gaddarna, rensa bort den tandsten som likt koraller etsats sig fast på emaljen. Januari ok, säger jag.

Nu är det januari, och tandläkartid igen. Föreläsning i statsvetenskaplig anda från klockan tio till ett, tandslaktaren klockan två, i teorin går det bra, men jag måste ladda för tandläkaren och tvingas stanna hemma från föreläsningen.

Jag dricker te, gör ett par yogaövningar innan jag skyndar mot tunnelbanan och det surrealistiska skådespel, som alltid väntar mig hos tandläkaren.

Jag går förbi en dam med långt, rakt, svart hår, som skjuter en barnvagn framför sig i snömoset, och i rask takt slänger jag huvudet bakåt med tanken att här vill jag inte missa någonting, och det jag får se är väl inte vad jag har tänkt mig, men egentligen inte mer än vad ett sunt förnuft kunnat säga att jag skulle se, en baksida på en dam i kappa. I och med det missar jag ingången till tandläkaren och lokaliserar efter en förvånad tresextio med huvudet, ingången.

Staplar in, och som vanligt är det ingen där. Rakt fram och till vänster finns det två rum som båda inrymmer två tandläkarstolar vardera. Där är nu draperi fördragna.

Såsmåningom kommer en dam ut, och jag känner igen henne, hon är tandläkare och hon har rotat i min käft tidigare. Det är dock något med henne som gör att jag gillar henne. Jag lokaliserar mig själv på schemat eftersom hon inte kan läsa. Okej, klockan två, du är tidig då. Ja, tio minuter säger jag och sätter mig ner tyst igen.

Jag tar upp en National Geographic som konstigt nog ligger på det lilla bord som brukar vara fullt med damtidningar och endast det. Jag stirrar på några bilder där en tjock humla surrar runt en stor, rosa blomma.

Jag lyfter blicken och tar mig en titt på kvinnan bakom skrivbordet. Hon har också en tidning framför sitt ansikte nu, och låtsas läsa. Hon kan inte läsa, men kanske tittar hon på bilderna, tänker jag, och ler åt henne när hennes blick möter min. Hon har en sådan utstrålning, men jag vet inte av vad. Jag slår ner ögonen på humlan igen.

Telefonen ringer. Riiiiiiiing, riiiiiiiing! Hon låtsas läsa. Upptagen, kan inte svara nu. Jag vet inte, men svarar gör hon inte i alla fall. Såhär fortsätter det i ungefär tio minuter. Riiiiiiiiing, riiiiiiiiiing! Hon svarar inte. Jag sneglar upp, och jag ser hur hon nervöst tittar på mig för att se hur intresserad eller förvånad jag verkar över att hon inte lyfter luren säger hallå, eller vad som helst. Jag stirrar ner i tidningen igen, låtsas som om jag inte hade lagt märke till det.

Hon reser sig snabbt upp, går förbi mig och kastar bort skynket och öppnar skjutdörren och försvinner därbakom. Telefonen ringer igen.

Jag tvekar inte, utan går direkt bort mot telefonen, lyfter luren för den till mitt högra öra, lutar mig stilla ner och säger med en mjuk och varm röst, Hönsa Dantal, vad kan jag hjälpa dig med.

Ja det är Donny, säger en otålig, nästan förbannad röst. Va fan svarar ni inte för, vad fan? Äh håll käften säger jag, det har inte ringt här. En signal, det ringde en signal och den hann inte ens ringa klart innan jag lyfte luren. Va, säger Donny, och jag hör hur han fnyser, tar bort luren från örat, gör antagligen en min och återkommer. Fuck you din jävla sumprunkare,… äh sluta säger jag, den där svordomen är ju uppfunnen av Die Hard-översättaren 1992, den är rolig, men kom igen, jag är ingen sumprunkare.

Det är tyst i luren och jag hör hur Donny tar ett bloss av sin cigarett, inte aggressivt, hårt eller högt. Det är ett nästan ljudlöst, mjukt och lugnande ljud som tar form när den glödande tobaken byter skepnad från synlig till hörlig.

Okej lyssna, säger Donny. Vill ni ha hjälp eller inte? Jag tittar bort mot skynket med skjutdörren, och mot den andra dörren, jag hör röster på ett okänt språk, och jag svarar lugnt javisst, javisst vill vi det.

Arlanda, fem timmar, säger den nu ganska otåliga rösten, och jag hur luren landar på sin plats på telefonen och tynger ner knappen som håller linjen öppen, den dunsar till lite smäckert vilket snappas upp och låter crackwha-tuut-crack, på linjen innan den bryts helt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet. Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ...

Snickarna nästa? Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolu...

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte. Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är än...

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i ...

Jag spenderar dagen på ett nyfunnet ställe. En tillknycklad Pripps Export 7,2 och några bleka fimpar vittnar om tidigare gäster. I sluttningen på en stor klippa som vätter ner mot vattnet, finns ett litet grässtycke med perfekt lutning. Gräset är s...