- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte.

Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är ännu värre. Jag har läst hennes text om hur vi bör tackla ”klimatkrisen” flera gånger och jag funderar på om hon är ironisk eller inte.

Först talas det om ”vi” i medierapporteringen menar Ekman, vi har orsakat detta och det är vi som kommer få sota för våra synder. När sedan lösningarna presenteras är hon oroad, och verkar förnärmad över att vi:et plötsligt försvinner, och kvar finns endast ett ensamt ”du”.

Ett ensamt du? Visst jag håller med om att det ibland känns ensamt och uppgivet. Men ett sådant tankesätt är lika naivt och dumt som självförnekande och cyniskt. ”Du kan inte lösa krisen, hur mycket du än försöker. Det måste till ett vi för det.” Det vi:et uppstår när politikerna fattar beslut åt oss eller? Att nedvärdera sina medmänniskor kommer man inte långt på.

Någon som däremot har fattat galoppen är, miljö och utvecklingsstudenten Mathilda Rehnlund, som gör ett snyggt och precist inlägg i debatten med en text i (Södertönsstudenteras tidning) SODA. ”Vi kan alla dräpa små uslingar” menar Mathilda och göra finfina kopplingar till Stjärnornas krig och Sagan om ringen. För var det Frodo själv som återställde ordning i världen, och var det unge Skywalker som själv stred mot galaxens alla fulingar?

”Vem hade behövt Herkules om hela Aten hade gått ut med yxan i hand?” frågar Rehnlund avslutande. Kan det bli mer klarspråk?

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i Stockholm och hur angenäma stockholmarna egentligen är, men en annan att själv uppleva det. Förvisso har farsan varit i stan tidigare, men är trots allt – med egna ord – bonden i stan. Men visst är det skönt när stan och invånare visar sig på sin mysiga och trevliga sida när man har utbölingar på besök.

Inga påhopp av busschaufförer med osunda kontrollbehov, inga bufflar som med hornen nere plöjer sig fram i vimlet, inga stroppigt pälsbeklädda och parfymstinkande medelåldersdamer som ”inte ser” oss i kön, inga lattemorsor som med dödsblickar och spikbeklädda vagnar prejar oss av vägen, inga risiga jonkare som somnar över oss i tuben, nej… det där händer inte idag. Vi har en fin och skyddad dag i storstaden.

Enda undantaget är den gråa, trista, paranoida – och framförallt rädda – dam som bestämde sig för att sabba vår trevliga middag totalt genom att spy ner oss med en massa goja om hur farligt allting i världen är. ”Nej inte allting, bara nästan”, sa hon. Vi borde ha sett varningstecknen redan tidigt – ljusskygghet och fanatiskt handtvättande – men det var i slutet på en annars bra och ofredad dag. Inte ville vi medverka till att något skulle gå snett, inga dåliga vibbar. Trevligt att sitta vid samma bord, visst slå dig ner, ät din mat, må bra. Damen mådde nog tyvärr allt utom just bra.

Hon serverade under middagen ingående beskrivningar av bland annat yngre pojkars tunna pungsäckar som inte kan stå emot strålningen från mobiltelefoner och specialbyggda nätbrynjor som skydd mot ”bredbandsstrålning”. Teorier om att endast äta mat som är uppvärmd över levande eld, lanserades också.

- Vad sa ni, fungerar foliehatt mot satellitstrålning?

Ja det gör det, antingen det eller att gräva ned sig i en lövhög, ja så är det.

Needless to say, kaffe (och konjak) avnjöts i hemmets lugna vrå, samtidigt som vi funderade på vad Leif GW Persson sa några dagar tidigare på Efterlyst. Vi skulle bara veta vilka konstiga saker vanliga människor har för sig, sade en lite full i fan, men ändå seriös GW. Nej, Leif. Det skulle vi nog inte.

Jag spenderar dagen på ett nyfunnet ställe. En tillknycklad Pripps Export 7,2 och några bleka fimpar vittnar om tidigare gäster. I sluttningen på en stor klippa som vätter ner mot vattnet, finns ett litet grässtycke med perfekt lutning. Gräset är så högt att man lätt sjunker ned och undkommer insyn från de båtar som kör förbi. Solen är stor, gul och varm, högt däruppe. Jag gör några skugglekar innan jag av hunger, lämnar klippan och grässlänten.

Jag tar vägen genom den gamla båtgården och fastnar en stund vid traktorn, som står där ensam och övergiven. Uppvärmd av solens strålar doftar den inbjudande av olja och gummi. Jag försöker utan resultat att få växelspaken att byta läge, och efter en besiktning av motorn lämnar jag gården och smiter ut mellan stängslet.

Jag sneglar över min axel, och ser att en svart katt smyger ut efter mig. Låtsas som ingenting, fortsätt att gå. Jag vrider på huvudet tillräckligt mycket för att få syn på den. Fortfarande bakom mig. Kvickt smet den in bakom den kraschade folkan. Jag försöker att låtsas som ingenting, men tittar försiktigt bakåt ett par gånger till. Kanske försvann den. Nej, där är den, så fort jag vänder huvudet, bara lite, så hoppar den in i buskaget vid sidan om vägen.

Ingen är ute, och det verkar redan skymma. Klockan kan inte vara mer än sex, och det är sensommar. Solen var högt uppe för bara en liten stund sedan. Jag sätter mig ned för att knyta min sko, på en betonggris vid vägkanten. I samma sekund jag sätter mig ser jag katten komma gående mot mig. Nästa ögonblick är den borta. Jag lutar på huvudet, och lägger märke till att det blivit ännu mörkare. När jag tittar upp mot himlen är det som en film spelas upp framför mina ögon. Kyrktornet på andra sidan kanalen är mörkt och matt, och där bakom splittras tjocka, svarta rökpelare av vad som till synes verkar vara vinden – men allt är stilla och tyst. Himlen krackelerar, och ut flödar en orange, röd, seg och trögflytande goja.

Ett flygplan dyker upp från söder och rör sig i en vinkel som ser ut att leda det rakt in i mörkrets korridorer. Med spända ögon väntar jag förgäves på en kursändring. Planet styr rakt in i det rödsvarta, och jag kan följa svansen på den brinnande komet planet förvandlats till, ned bakom kyrkan.

Jag vänder ryggen till och börjar gå hemåt. Det röda, döda havet där uppe följer mig en bit på vägen, men löses efter ett tag upp och försvinner i molnen. Bilar dundrar och tutar, och det luktar gräs, bensin och asfalt igen. Jag tar tag i en gren som hänger ner mot vägen, drar loss ett löv och kramar det i min hand. River det i små bitar och strör dem över vägen.

Förvandlingens klocka klämtar för Odenplan. Området kring och under Odenplan skall nämligen genomgå en extreme make over, beställd av pamparna i stadshuset. I samband med att stadsbiblioteket byggs om, skall Odenplan också få en ny roll, som nav i Stockholms kollektivtrafik. Bland annat skall en ny pendeltågsstation byggas. Att kollektivtrafiken i stan byggs ut är det väl inte många som klagar på, så varför denna uppståndelse om att ”rädda Odenplan”. Jo, det som protesterna – med all rätt – är riktade mot, är planerna på att samtidigt med citybanan även bygga en galleria under Odenplan. Stockholmspolitikerna har inga invändningar mot Fastighetskoncernen Rodamco som står för planerna – och som menar att Vasastan är det område i stan där det saknas mode- och heminredningsbutiker. Därför vill de alltså bygga en galleria dubbelt så stor som Västermalmsgallerian på Kungsholmen.

Mer heminredning. Butiker av detta slag finns redan i sjuka mängder i stan, så varför i hela helvetets helvete behöver vi fler? Plötsligt är det någonting udda när en stadsdel saknar heminredningsbutiker, och det hela behandlas som ett problem. Vilken sorts hunger tror handlarna att det finns för denna såkallade heminredning, som mestadels består av illaluktande stearinljus, fula plastlyktor och deformerade Buddhastatyer gjutna i kemiskt trä. Hur mycket skit kan de lägenhetsboende stockholmarna trycka in i sina hem?

Likadant är det med galleriorna som har invaderat våran stad. Det är som om de ramlar ner från himlen, bara sådär, vips står där en ny galleria. Och det är inga små dockhus precis. Det är stora saker, som både syns och hörs. Byggs det en galleria till i stan så kan vi ta hit Guinness rekordbok och låta dem ta en titt på världens största galleria – Stockholm. De ligger numera så tätt att man nästan kan gå in i en ny, utan att lämna den förra. Du märker inte heller när du äntrar en ny, eftersom det ser likadant ut – endast heminredning.

Nyligen stoppades ett bygge av en galleria i engelska North Shields på grund av att det redan fanns en i South Shields. De har nämligen en lag som förbjuder öppnandet av marknad/köpcentrum som ligger mindre än en dags åsneritt bort. I Stockholm är åsnor ett ovanligt inslag i stadsbilden, men vi har ett färdmedel som går 100 gånger snabbare – tunnelbanan. Trots det finns det marknader/gallerior snart i vartenda gathörn. En butiksägare vid Odenplan satte fingret på det i en intervju i tidningen Metro. ”Det är två hållplatser till Västermalmsgallerian åt ena hållet och två hållplatser till Gallerian åt andra hållet, så vad i herrans namn ska vi med en galleria till?”

Fläsket långt ifrån vidbränt

När jag såg Fläsket 2005 i Göteborg spelade de på Jazzhuset. Ett ställe vars namn passar bättre in på den musik som de spelar idag – på Big Ben i Stockholm. Fläsket har alltid haft jazzblod i sig, men den avantgardistiska rocken tycker jag, har haft en större roll tidigare. Nu har Fläsket snarare öppnat upp sig mer mot frijazzens stora ytor. En bidragande faktor är helt klart Stefan Blomquist, som med sitt excentriska synt- och (el)pianospelande närmast låter som en blandning av Chick Corea och Jan Hammer.

I början låter gubbarna, som inte spelat ihop på några månader, lite ringrostiga. Men efter ett par nummer, när Dahlén fått upp volymen på guran och Erik Dahlbäck bakom batteriet lugnat ner sig något, flyter det på bättre. Dahlbäck är dock något högljudd och slamrar tidvis fram abrupta pistolskott som får en att rygga tillbaka något. Men när han får ett par vispar i händerna faller hans spel på plats lika fint som snöflingor. När trumspelandet är som allra bäst är när bandet beger sig ut i den ganska lugna, stora och fria ljudbilden. Dahlbäck håller uppe drivet, och tillsammans med Göran Lagerbergs bestämda, men tungt flytande basspel, flätar de en mysig, flygande ljudmatta som de övriga i bandet kan orientera sig efter.

Anders Ekholms varma och oberäkneliga saxspelande ger både tyngd och färg åt de instrumentala kompositionerna, och han tycks aldrig komma i mattans väg. Likt termikvindar kommer Thomas Jutterströms orgelutflytker smygande underifrån, och tar dem alla med sig till nya höjder.

När mattan flyger som bäst vill Dahlén sköta navigationen, och han vet inga kända vägar. Hans spel kan först tyckas udda och avigt, vilket det också är, men lika snabbt känns det som att han är helt rätt på det – vilket han förstås också är. De Zappa-vibbar som Fläsket fortfarande har en hel del av, återkommer mycket i Dahléns gitarrspel. Blues, rock och total crazyness.

Fläsket brinner, ännu!