Från rymdrock till rotrock

Att det inte enbart var TGS som skulle spela på Debaser utan också Acid Mothers Temple, var en positiv överraskning. För några år sedan hörde jag flertalet röster från Amerikanska DeadHeads som snackade upp bandet efter deras USA-turné. Jag lyssnade på ett par av deras livekonserter, som var milavis från lättlyssnade – men därmed inte ointressanta. Deras lineup var längre än låttexterna, och allt som hände på scen var svårt att hålla reda på. Det var någon sorts psykedelisk rymd-kakafoni som rörde sig mellan kaos och ordning, ljus och mörker. Jag sade kort och gott till mitt sällskap för kvällen att det kan bli lite vad som helst, och lite hur som helst, intressant lär det bli i alla fall.

Precis som utannonserat intar AMT scenen vid åttasnåret. De är inte alls så många som jag hade tänkt mig, utan endast fyra stycken, vilket är den lineup som de alltid turnerar med upplyser bandet mig om senare. Fyra stycken långhåriga, skäggiga japaner börjar mangla fram en rå psykedelisk kaos. Denna fortgår inte så länge utan istället övergår de tillsammans med de psykedeliska space-ljuden a la Hawkwind till en tung och fundamental – men jammig stoner rock – som är lätt att gunga till. Bortsett från det japanska joddlandet som basisten ägnar sig åt i ett nummer, är det i huvudsak långa, instrumentala låtar. En viss likhet med Träd, Gräs och Stenar infinner sig när de svävar ut i en längre, entonig jam, där Mr. Myagi (den ena gitarristen är en exakt kopia av Karate Kid-gubben) och de andra bygger upp en tätare och mer intensiv jam som tids nog blommar ut i en euforisk explosion med kaskader av ljusblixtar som studsar mellan väggarna.

Efter att ha blivit serverade en fet spelning från AMT, är det dags för gubbarna i Träd, Gräs och Stenar att inta scenen och fortsätta att göra kvällen trevlig för den publik som denna tisdagskväll har tagit sig ner till Debaser. Det är knappast publikrekord på Debaser, men inte heller tomt i lokalen. Många anländer, tyvärr, efter att AMT börjat spela, eller till och med slutat spela. De har kommit för att se Bo Anders och de andra gamla svenska rotrockarna.

Från de headbangande japanernas tunga och snabba set, sker en viss förändring när TGS drar igång. De har landat Acid Mothers rymdskepp – rakt ner på jorden – knallat ut på åkern och satt fötterna i skiten. De lufsar lugnt omkring uppe på scenen och verkar njuta av att spela minst lika mycket som vi njuter av att lyssna. Samspelet och kommunikationen mellan musikerna är varmt och levande. De bildar en halvcirkel på scenen, och kommer närmare och närmare varandra, samtidigt som musiken tränger sig närmare inpå oss. Deras entoniga, långa – lite Pink Floydiga – jams, fäster på ordentligt och känns här, i november 2007, hur fräscha som helst. Härligt att de inte försöker plagiera sig själva, utan infinner sig – och skapar – i nuet. De öppnar kranen till ett parallellt universum där tid och rum har utgått. Där färg, form och rörelse är upplöst och obetydligt. Låt kranen rinna, och det finns inget annat kvar att göra än att le, le, le.