Direktlänk till inlägg 20 november 2007

Mark Olson, Stacken, 10/11 -07

Av The Dude - 20 november 2007 08:32


Storartad genomslagskraft för lågmäld trio


Svensk country, finns det? Jovars, det finns en del artister som kallar sin musik, eller vars musik blir kallad för det. En av dem är Sonny Bonnet, som värmer upp publiken inför kvällens huvudakt. I de första låtarna känns svensk country som en rätt okej etikett. Kvartetten levererar ett par mjuka låtar som får den delvis flanellskjorteklädda publiken att gunga lite mysigt i sina boots. Country på svenska attraherar den publik i Sverige som uppskattar den i övrigt annars amerikanska musikstilen. Om än lite i smyg. Vanligtvis uppstår det dock en del problem – så även i detta fall.


Sonnys kvartett tuffar snart till sig, lägger in en snus, kickar i en högre växel och musiken övergår till någon sorts punk/blues med inslag av Bo Kaspers Orkester. Häri ligger ett av svenskcountryns problem – attityden. Det finns en oro för att country – och speciellt om den sjungs på svenska – upplevs som nördig och lite fånig. Således ligger snusdosan alltid nära till hands, så att det är lätt att visa att man faktiskt inte alls är sådär löjlig och tar country på fullt allvar. Att Sonny gör en hyllning till Gram Parsons känns mer som en hint om att han i alla fall är såpass mycket country att han känner till Gram, än en hyllning till en kille som verkligen till fullt och fullo, ingående och älskvärt lade ner allt på att vara och spela country.


Innan sista låten spottar de dock ut snuset och lugnar ned sig något igen, och här har vi en fin svensk countrylåt som träffar rätt, ”Den långa vägen hem”. Country-Göran i skjortan där jämte mig, som faktiskt har diggat musiken en hel del, vill inte framstå som alltför road och applåderar halvlojt men med en förnöjd blick.


Om man skall komma ifrån den svenska försiktigheten med att leva ut, eller leva in sig i något ordentligt, samt att kasta attityden på gödselhögen, är Gram en perfekt förebild. En annan är Mark Olson.


Mark Olson och Co. äntrar scenen utan snack. Pang på rödbetan och musiken är igång. I samma ögonblick känner jag att heltäckningsmattan har brett ut sig under mina imaginärt bara fötter. Förutom Mark består bandet av Michele Gazich på fiol (även lite piano) och Ingunn Ringvold på djembe och piano. Tidigare konserter som jag har sett med Mark har haft liknande, små line-ups, fast med sin nu före detta fru Victoria Williams eller Creekdippers vännen Razz Russel.


De ekonomiska svårigheterna med att turnera med ett större band blir tydliga när man ser sig omkring i lokalen, där uppskattningsvis 100-150 personer långt ifrån trängs. Vilket är lite synd, så klart. Så länge det inte finns en pedal steel på scen kommer jag att sakna en. Men samtidigt bidrar ett nedstrippat band mycket till den intimitet som uppstår i mötet med publiken, givetvis tillsammans med den närhet som ett litet ställe ger. Närheten och intimiteten är redan efter första låten påtagligt kännbar, och en bit in i spelningen när starka låtar som National Express och Salvation Blues staplas på varandra, exploderar nästan den varma bubbla som innesluter oss. Att en akustisk trio kan skapa ett sådant tryck befäster verkligen autenciteten och bärkraften i Olsons låtar. Från att ha passerat något sorts ytlighetens centrum (Stureplan) på vägen hit befinner vi oss nu i en sfär som är så verklig och träffande att det är nära till gråten.


Efter en dag på moderna museet, där Anish Kapoors über-svarta konstverk ”Mother as a Void” studerades ser jag på mörker med nya ögon. Att den nu frånskilda Olson har genomgått en tuff och mörk tid efter att ha lämnat ett långt äktenskap, råder det ingen tvekan om. Men det är hoppfullheten och glädjen inför en positiv framtid är som omsluter musiken. Något som förmedlas på ett sätt som gör en sugen på livet – och på att se Mark Olson igen!


Text: Carl Johansson

 
ANNONS
 
Ingen bild

forschan

21 november 2007 18:45

Ja det hela blev mycket bättre! mer förståelse, och ett litet djupare snitt i countrysjälen! Mark´s the Man!

 
Sonny

Sonny

4 januari 2008 11:46

Kul att hitta någon som har skrivit om vår spelning på Nalen! Du är den enda vad jag vet. Alltid kul att läsa om folks tankar om det man gör. Jag länkar till detta inlägg på min sida, ok? /Tomas (Sonny Bonnet)

http://www.sonnybonnet.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av The Dude - 24 januari 2009 14:48

På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet. Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ...

Av The Dude - 23 januari 2009 23:24

Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det ...

Av The Dude - 23 januari 2009 21:10

Snickarna nästa? Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolu...

Av The Dude - 16 december 2007 15:01

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte. Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är än...

Av The Dude - 16 december 2007 14:12

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se