Från rymdrock till rotrock

Att det inte enbart var TGS som skulle spela på Debaser utan också Acid Mothers Temple, var en positiv överraskning. För några år sedan hörde jag flertalet röster från Amerikanska DeadHeads som snackade upp bandet efter deras USA-turné. Jag lyssnade på ett par av deras livekonserter, som var milavis från lättlyssnade – men därmed inte ointressanta. Deras lineup var längre än låttexterna, och allt som hände på scen var svårt att hålla reda på. Det var någon sorts psykedelisk rymd-kakafoni som rörde sig mellan kaos och ordning, ljus och mörker. Jag sade kort och gott till mitt sällskap för kvällen att det kan bli lite vad som helst, och lite hur som helst, intressant lär det bli i alla fall.

Precis som utannonserat intar AMT scenen vid åttasnåret. De är inte alls så många som jag hade tänkt mig, utan endast fyra stycken, vilket är den lineup som de alltid turnerar med upplyser bandet mig om senare. Fyra stycken långhåriga, skäggiga japaner börjar mangla fram en rå psykedelisk kaos. Denna fortgår inte så länge utan istället övergår de tillsammans med de psykedeliska space-ljuden a la Hawkwind till en tung och fundamental – men jammig stoner rock – som är lätt att gunga till. Bortsett från det japanska joddlandet som basisten ägnar sig åt i ett nummer, är det i huvudsak långa, instrumentala låtar. En viss likhet med Träd, Gräs och Stenar infinner sig när de svävar ut i en längre, entonig jam, där Mr. Myagi (den ena gitarristen är en exakt kopia av Karate Kid-gubben) och de andra bygger upp en tätare och mer intensiv jam som tids nog blommar ut i en euforisk explosion med kaskader av ljusblixtar som studsar mellan väggarna.

Efter att ha blivit serverade en fet spelning från AMT, är det dags för gubbarna i Träd, Gräs och Stenar att inta scenen och fortsätta att göra kvällen trevlig för den publik som denna tisdagskväll har tagit sig ner till Debaser. Det är knappast publikrekord på Debaser, men inte heller tomt i lokalen. Många anländer, tyvärr, efter att AMT börjat spela, eller till och med slutat spela. De har kommit för att se Bo Anders och de andra gamla svenska rotrockarna.

Från de headbangande japanernas tunga och snabba set, sker en viss förändring när TGS drar igång. De har landat Acid Mothers rymdskepp – rakt ner på jorden – knallat ut på åkern och satt fötterna i skiten. De lufsar lugnt omkring uppe på scenen och verkar njuta av att spela minst lika mycket som vi njuter av att lyssna. Samspelet och kommunikationen mellan musikerna är varmt och levande. De bildar en halvcirkel på scenen, och kommer närmare och närmare varandra, samtidigt som musiken tränger sig närmare inpå oss. Deras entoniga, långa – lite Pink Floydiga – jams, fäster på ordentligt och känns här, i november 2007, hur fräscha som helst. Härligt att de inte försöker plagiera sig själva, utan infinner sig – och skapar – i nuet. De öppnar kranen till ett parallellt universum där tid och rum har utgått. Där färg, form och rörelse är upplöst och obetydligt. Låt kranen rinna, och det finns inget annat kvar att göra än att le, le, le.

Ett av Sveriges bästa band, någonsin, nu bättre än aldrig förr

De två senaste Stockholmsgigen (Söder Glöder 11/8 och Fasching 2/11) missade jag på grund av utlandsvistelse. Den såkallade ”Rockbåten” (10/11) var inte aktuell då avresa, tråkigt nog, var samma dag som Mark Olson kom till stan. Sista konserten jag såg med Dag Vag var på Blidösund, för tre dryga månader sedan (10/7). Lång tid, men jag klarade begäret genom att åter återupptäcka plattorna. Och även om jag inte har sett Dag Vag har jag haft turen och nöjet att få se Kenny spela live med Psychedelic Dream, tre gånger. Det är en helt annan setting och ett helt annat sound än med Stickan och Co. Delar av publiken som var och lyssnade på Psychedelic Dream sade sig inte uppskatta Dag Vag lika mycket eftersom Kenny inte får glänsa tillräckligt. Jag kunde inte göra annat än att misstycka.

På Akkurat denna kväll får jag medhåll från Beno. Han glänser så mycket att jag skulle ha behövt ett par svetsglasögon. Redan från början verkar han fast besluten om att spela omkull oss. Tryckvågen pressar oss bakåt, men Akkurat är fullsmockat med folk, vilket hindrar oss från att falla till golvet.

Även om man får starta en mindre expedition för att ta sig fram till bardisken och beställa en öl, är det roligt att se så mycket folk. Speciellt eftersom kvällens konsert spelas in. Att det är gratis inträde gör nog också sitt när det gäller publiktillströmningen. De som inte har ägnat sig speciellt mycket åt musiken i första set, som bland annat består av Törst, II D, Himmel & Helvete och Blöt Dröm (i den följden!), förstår heller inte hur bra det är – och avlägsnar sig i pausen. Huvuddelen av publiken stannar dock och inväntar andra set.

Att räkna upp höjdpunkter under konserten känns som missvisande, och orättvist. Musiken ligger kvällen igenom på samma – höga – nivå. 45 spelningar innan den här, som blir årets sista, har satt sina spår. Samspelet mellan de fyra har tveklöst blivit tajtare, men det betyder inte att jammigheten har minskat. Tage tar allt mer plats och svävar till och med ut i ett litet trumsolo. Tidvis får vi även skanka lite till tung och groovy dub, där Zurfarn är oslagbar.

Andra set är intensivt med korta pauser mellan låtarna. Vi blir serverade godbitar som Bullen, Du Får Aldrig Nog, Musik, Samma Sak, Egyptian Reggae, Vad Gör Du Då/Många Gånger Om, Tom och många fler. Efter att ha lirat en timme är det dags att spela sista låten, säger Stickan. Smart val tänkte jag, de kan få problem att lämna scenen efter den här spelningen. Publiken vill ha mer, och mer. Lyckligtvis nöjer de sig inte med att spela ett, eller två extranummer. Nej, de bjuder oss på ytterligare åtta fina musikstycken som gör en varm i själen. Sådär 45 minuter senare, efter att Beno har avslutat med att sjunga Ronny Du E Rå, är det klart för kvällen, och för året.

Tveklöst ett av Sveriges bästa band, någonsin, nu bättre än aldrig förr. Den meningen sammanfattar snabbt och lätt mina tankar om Dag Vag. Därför är det med sorg och besvikelse som jag tar del av nyheten att Zilverzurfarn, efter närmare 30 år som medlem i bandet, nu skall lämna Dag Vag. Problematiken med att bo i Portugal och spela musik med ett band i Sverige är uppenbar – och självklart vill vi se och höra Dag Vag spela fler än tio konserter per år – och mer än gärna ser vi att nytt material spelas in. Helst av allt tillsammans med Zurfarn, så klart. Men kakan kan inte ätas och samtidigt behållas. Eloger och varma tack till Zilverzurfarn för att ha varit med och skapat musikhistoria, mängder av fantastisk musik och oslagbara livekonserter som sällan skall glömmas. Jag hoppas att Zurfarn kommer att dyka upp på både väntade och oväntade besök i bandet, och ser fram emot att få ta del av hans originella och musikaliska kompetens i andra projekt framöver.

En Dag Vag-era går i graven, men lyckligtvis verkar Dag Vag fast beslutna om att köra vidare utan Zurfarn. Hittar de bara en ny gitarrist, hoppas de på att vara igång igen till sommaren.

Jag kan inte göra annat än att hålla tummarna, tänka positiva tankar, och önska bandet lycka till!

Bortskämda blir vi och får högre krav
Så ladda, ladda, ladda och smäll av!

Tack för i år!

Checka videon nedan, och missa inte de andra tre, som TonyBogren lagt upp. Stort tack för det!

Storartad genomslagskraft för lågmäld trio

Svensk country, finns det? Jovars, det finns en del artister som kallar sin musik, eller vars musik blir kallad för det. En av dem är Sonny Bonnet, som värmer upp publiken inför kvällens huvudakt. I de första låtarna känns svensk country som en rätt okej etikett. Kvartetten levererar ett par mjuka låtar som får den delvis flanellskjorteklädda publiken att gunga lite mysigt i sina boots. Country på svenska attraherar den publik i Sverige som uppskattar den i övrigt annars amerikanska musikstilen. Om än lite i smyg. Vanligtvis uppstår det dock en del problem – så även i detta fall.

Sonnys kvartett tuffar snart till sig, lägger in en snus, kickar i en högre växel och musiken övergår till någon sorts punk/blues med inslag av Bo Kaspers Orkester. Häri ligger ett av svenskcountryns problem – attityden. Det finns en oro för att country – och speciellt om den sjungs på svenska – upplevs som nördig och lite fånig. Således ligger snusdosan alltid nära till hands, så att det är lätt att visa att man faktiskt inte alls är sådär löjlig och tar country på fullt allvar. Att Sonny gör en hyllning till Gram Parsons känns mer som en hint om att han i alla fall är såpass mycket country att han känner till Gram, än en hyllning till en kille som verkligen till fullt och fullo, ingående och älskvärt lade ner allt på att vara och spela country.

Innan sista låten spottar de dock ut snuset och lugnar ned sig något igen, och här har vi en fin svensk countrylåt som träffar rätt, ”Den långa vägen hem”. Country-Göran i skjortan där jämte mig, som faktiskt har diggat musiken en hel del, vill inte framstå som alltför road och applåderar halvlojt men med en förnöjd blick.

Om man skall komma ifrån den svenska försiktigheten med att leva ut, eller leva in sig i något ordentligt, samt att kasta attityden på gödselhögen, är Gram en perfekt förebild. En annan är Mark Olson.

Mark Olson och Co. äntrar scenen utan snack. Pang på rödbetan och musiken är igång. I samma ögonblick känner jag att heltäckningsmattan har brett ut sig under mina imaginärt bara fötter. Förutom Mark består bandet av Michele Gazich på fiol (även lite piano) och Ingunn Ringvold på djembe och piano. Tidigare konserter som jag har sett med Mark har haft liknande, små line-ups, fast med sin nu före detta fru Victoria Williams eller Creekdippers vännen Razz Russel.

De ekonomiska svårigheterna med att turnera med ett större band blir tydliga när man ser sig omkring i lokalen, där uppskattningsvis 100-150 personer långt ifrån trängs. Vilket är lite synd, så klart. Så länge det inte finns en pedal steel på scen kommer jag att sakna en. Men samtidigt bidrar ett nedstrippat band mycket till den intimitet som uppstår i mötet med publiken, givetvis tillsammans med den närhet som ett litet ställe ger. Närheten och intimiteten är redan efter första låten påtagligt kännbar, och en bit in i spelningen när starka låtar som National Express och Salvation Blues staplas på varandra, exploderar nästan den varma bubbla som innesluter oss. Att en akustisk trio kan skapa ett sådant tryck befäster verkligen autenciteten och bärkraften i Olsons låtar. Från att ha passerat något sorts ytlighetens centrum (Stureplan) på vägen hit befinner vi oss nu i en sfär som är så verklig och träffande att det är nära till gråten.

Efter en dag på moderna museet, där Anish Kapoors über-svarta konstverk ”Mother as a Void” studerades ser jag på mörker med nya ögon. Att den nu frånskilda Olson har genomgått en tuff och mörk tid efter att ha lämnat ett långt äktenskap, råder det ingen tvekan om. Men det är hoppfullheten och glädjen inför en positiv framtid är som omsluter musiken. Något som förmedlas på ett sätt som gör en sugen på livet – och på att se Mark Olson igen!

Text: Carl Johansson