Artist: Willie Nelson

Album: Countryman
Betyg: 1 av 5
Media: CD
Utgiven: 2 augusti, 2005
Label: Lost highway

Skulle kunna vara ett skämt, och startade nog som ett (stenat) sådant, men nej – ni som möjligen har undkommit att se det, Willie Nelson har släppt en reggaeplatta. Japp!

Från början skall det ha varit en idé (ett skämt?) från de båda producenterna Chris Blackwell och Don Was och releasen var planerad på Blackwells Island Records. Detta var 1995. Projektet som startade 1996 slutfördes aldrig, och låg på hyllan ett bra tag innan det slutfördes och släpptes 2005, men då istället på Lost Highway och inte Island Records.

Jag blev nyfiken på albumet när det kom ut 2005, men av någon anledning föll det i glömska och jag erinrades inte om det förrän häromdagen när jag spelade Toots & The Maytals feature skiva, True Love, där Toots bland annat sjunger en duett med Willie. Det lät inte speciellt bra, men jag var fortfarande sugen på att ge Nelsons reggaedebut en lyssning, så jag införskaffade Countryman.

Countryman är ungefär lika intressant som ett glas med mjölk, och faktiskt väldigt lik vad jag hade väntat mig. Inga överraskningar här inte. Jag tänkte, Willie Nelson som sjunger reggae, och inte så mycket mer, men när jag hörde skivan kändes det som om att det var exakt det som jag hade förväntat mig. Även om jag inte är något stort Willie Nelson fan är jag ett lika stort country som reggaefan, och kanske kunde man tro att detta då skulle vara av något intresse, men nej. Faktum är att varken countryn eller reggaen fungerar, och definitivt inte mixat. Countryns pedal steel gitarr har bytts ut mot en hawaiian steel guitar, för att ge soundet en lite mer island-vibb antar jag, och jag undrar om Willie, eller Don Was har blandat ihop Jamaica med Hawaii i all ganjarök i studion. Steelen ligger, liksom alla andra överproducerade och fula munspels- och dragspelsslingor och annat jox, bara och stör. Hälften av alla slingor och ljud känns som om dem bara är inslängda för saken skull. Och Willie Nelson i alla ära, men Mr. Outlaws smörsång fungerar bara inte tillsammans med reggaerytmerna, allting faller utanpå varandra på något sätt.

I Johnny Cashs Worried Man, där också Toots Hibbert gästar för en duett, är Willie lite rätt på det i sången, men lyssna på Toots när han tar ton. Toots är reggae, han andas reggaens själ och värme, något som verkligen inte Willie gör. Den countryn som Willie har i blodet passar bara inte in här. Cliff låtarna som Nelson kör, Harder They Come och Sitting’ In Limbo, börjar intressant med Willie solo akustiskt, men sabbas sedan snabbt av fula slingor och den ytterst irriterande och ohyggligt fula körsång, som dyker upp i, i princip alla spåren. Dobro hörs i båda låtarna, men hur kul jag än tycker att det är att höra dobro i de här låtarna, fungerar det bara inte. Hade varit mycket roligare att höra Nelson köra rena countryversioner av de här nummerna. Till slut kan jag inte annat än att bara irritera mig på skivan. Nelsons melankoliska countrytexter, där en kvinna har lämnat sin nu väldigt ledsna man, är löjligt lika och känns bara trista och intetsägande. Jag undrar om den här låten inte redan har spelats, fast att skivan bara är 35 minuter lång.

Skulle jag sammanfatta skivan lite snabbt skulle jag säg att det låter ungefär som att jag tror det skulle låta om UB40 skulle göra soundtracket till High Chaparall. Jag vill skratta, men jag kan bara inte.

Om mixen reggae/country skulle kunna fungera bättre med ett annat recept kan jag inte svara på, men jag har svårt att tro det faktiskt.

Det slår mig nu att jag faktiskt har hört ett annat försök till att mixa de båda genrerna tidigare.

Det är Peter Rowan (country/bluegrass singer/songwriter för de som inte känner till honom) som under 2004/2005 turnerade tillsammans med Burning Spears horn section, under namnet Peter Rowan & Crucial Reggae. Winston Rodney, aka Burning Spear, är en av mina personliga favoriter i reggae- och musikvärlden. Även om jag inte räknar Peter Rowan till en av mina favoriter, är det en låtskrivare och musikalisk person vars arbete jag verkligen uppskattar. Hans musik har, i olika uppsättningar, givit mig många nöjesfulla stunder. Jag kan med lätthet säga att Peters mix av reggae och country fungerar betydligt bättre. Legendariska Burning Spear nummer – med den stentunga roots-reggaen kvar i ådrorna – mixat med Rowans klassiska countrynummer – men med a blend of reggae, gör det hela riktigt intressant. Mycket kul att höra till exempel Slavery Days och Panama Red i nya tappningar, som dessutom fungerar bra och underbygger låtarnas, och musikens storhet. Vad som drar ner helhetsbetyget är endast Rowans wailande, som tenderar att bli ett irritationsmoment i alltför många låtar.

Vad som även slår mig nu är att Rowan i samma veva som han turnerade med Burnings blåssektion även släppte en platta. Den har det namn som han själv väljer att kalla den mix av country och reggae som han spelar, Reggaebilly!. Även denna skiva släpptes, intressant nog, 2005. Om skivan kan jag inte uttala mig, eftersom den tyvärr har fallit i glömska. Nu när jag har lyft fram den i minnets ljusare gångar igen, är det dags att plita ner den på ”att införskaffa listan”.

 

Wille gnällson

17 augusti 2007 11:54

HAHAHA!....fucking right! va skulle killen på det å göra!....:D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet. Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ...

Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det ...

Snickarna nästa? Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolu...

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte. Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är än...

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i ...