Blidösundsbolagets fartyg s/s Blidösund, tillsammans med Stockholms Stad och skärgård presenterade i samarbete med bandet Dag Vag, den nionde samt tionde juli två storartade musikaliska event under namnet ”ångbåtsmusik”.

Chewie var givetvis där och tog del av denna historiska händelse.

s/s Blidösund byggdes på Eriksberg i Göteborg, 1911. Hon är 36 meter lång, har en koleldad eldrörspanna samt en tvåcylindrig ångmaskin på 400 hk. Maxhastighet är elva knop. Turerna där det arrangeras musik avgår från kajen vid Stockholms Slott 18:30, tar en sväng ut i skärgården mot Vaxholm, vänder sedan och anlöper vid Slottet igen cirka 22:15. (www.blidosundsbolaget.se) Alltså, en utmärkt plats att ge Dag Vag utrymme att göra det som de kan bäst, att spela fantastisk musik. Utan tvekan är det så. Det är ett roligt ställe redan från början, det är en båt, och det gör det hela mer spännande. Båtar är fascinerande för oss människor, för många av oss i alla fall, och den här båten är av särskilt fascinerande sort. Den är gammal, trevlig och den drivs av ånga – och i detta fall skall den vara extra trevlig och drivas framåt av ett gungande Dag Vag med publik – däribland jag själv. Förutsättningarna verkar endast lovande. Stickan (sång, bas) sade sig sakna förväntningar, då det var någonting helt annat än de tidigare gigen på turnén. Indeed, it is. Ingenting är uppmickat och det är knappast tal om några skadliga ljudnivåer. Stickan oroar sig, dock inte oväntat, i onödan.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara fullt, och att de få biljetter som fanns, skulle gå kvickt. Men, tydligen har det hela undgått många då det första dagen endast kommer 90 personer. En herre, något äldre in mig själv, påpekar att jag och min kompis inte borde känna till denna happening, eftersom vi är för unga. Dock tycker han bara att det är härligt med lite åldersblandad publik, och jag håller med. Nåväl, vi sänker medelåldern på båten med några decennier och dansar upp på däck med lite kall bira.

Efter att genomgått en snabb huse(båte?)syn inser jag att det är en väldigt liten båt, och att förutsättningarna för ett riktigt bra musikgig, kanske inte är de allra bästa. Jag kan förstå vad Stickan pratar om. Men det är också någonting speciellt med den avslappnade stämning som infinner sig på båten. Zurfarn säger sig gilla det och det syns på honom. Kanske är han lite för avslappnad, och innan de kommer igång ordentligt fumlar han och missar lite i ett intro. Men det är precis det här som är en av de saker som får mig att älska livemusik av de proportioner som jag gör. Ingen vill klart se ett miserabelt band som under en hel konsert försöker få ihop någonting utan att lyckas. Men några missar är bara nyttigt. Det får dig att inse att den kollaboration som sker framför dina ögon inte är helt lättframförd. Varken heller är den programmerad eller förutsägbar. Det händer just nu! I princip vad som helst kan hända. Det som faktiskt händer är att du är en levande del av hela konsertsituationen, vilket innebär att du som aktiv individ gör en inverkan på hur situationen ter sig. Bandet och publikens kemi, samt omgivningen, i detta fall båten och skärgården, samspelar till helhetskänslan. Det finns en mängd olika faktorer som gör livemusik så bra som det är, men det roligaste är detta samspel, och att musiken skapas och tar form i nuet. Rätt framför dina njutande ögon och öron.

Dag Vag gör även andra, mer medvetna försök att ge spelningarna en unik känsla, bland annat genom valet av setlist. Här samsas välkända låtar från sommarens turné, som till exempel konserternas nu standardöppnare - och Kackerlackas inledande spår, ”Gamla och Unga”, med andra oväntade och sällan sedda nummer som bland andra ”Ronny Du E Rå”, ”Stickpropp”, eller vad sägs om ”Sånt Är Livet”, som spelades under dag två. Enligt Stickan var den enda repetition bandet gjort inför turnén just en, och endast 45 minuter lång. Men det hörs knappast. Dag Vag är sannerligen på framfart, och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser dem. Roligt att höra att även en del av de gamla getter som sett bandet på 70- och 80-talet hålla med om detta, och inte bara maler gammal gröt.

Hursomhelst slänger de inte precis upp vad som helst, vilket mitt låtförslag, ”Kinesiska Muren” (hehe), får illustrera. Men visst dyker det upp en hel del andra roliga låtar, ”Hämta Mej” och ”Veckan / Vild Sak” är några, Stig Vigs översättning av Max Romeos ”Wet Dream” (Blöt Dröm) är en annan.

På måndagen säger sig bandet spela efter ett eget komponerat ”båttema”, där alla låtar som spelas skall ha någon sorts anknytning till båt, eller i bästa fall någon anknytning till vatten eller liknande. Det känns lite som sommarkrysset med Dag Vag och kopplingarna är inte precis glasklara. Stickan försöker så gott han kan i alla fall, och en road publik hjälper till.

”Vad är kopplingen till Egyptian Reggae?”, frågar sig någon.

”Nilen”, svarar någon annan.

Första dagen är vädret lite sämre än vad det skall bli nästa dag, en bidragande faktor till den dåliga uppslutningen, skulle jag tro. Både band och publik känns också något nerkylda. Det tar ett tag att få upp värmen bak på akterdäck, men när det väl sker är det med besked. Några av de, hör och häpna, sittande personer, (Ja, det fanns en del stolar och bänkar utplacerade på det lilla däcket) försöker få de två på första parkett att sätta sig ner igen, efter att de börjat köra lite fuldans.

- Ställ er upp och dansa istället, påpekar min vän Anton.

Vilket de också gör efter ytterligare en bit in i andra set. Höjdpunkterna för kvällen är utan tvekan ”Ronny Du E Rå”, som får fantastisk respons, ”Tom” som alltid är lika bra, och allas vår ”Tjockhult” såklart. Skärgårdsidyllen ger oss en viss distans till staden, men nästan så fort vi har gått iland blir jag påmind om var vi befinner oss när råttorna springer förbi oss utanför slussen.

Dag två blir det bättre uppslutning, och det gäller inte bara vårt sällskap. Siffran jag hör är 200 personer. Det ös som under dag ett tog sin början i mitten på andra set infinner sig idag redan i första set. Förutom rariteter som tidigare nämnda ”Sånt Är Livet”, får vi också höra godbitar från Kackerlacka, som ”Små Hjul”, som får en att undra om Stickan har inspirerats lite av Dead här (The Wheel), i vilket fall som helst är det en kanonlåt som det är svårt att stå stilla till. De fyra sista låtarna i första set sitter riktigt bra, det svänger, och publiken är inte sen att hänga på. Idag finns det inget tema för kvällen säger Stickan, förutom en hyllning till livet – och där passar de alla in; ”Flyger”, ”Egyptian reggae”, ”Min Tunna” och ”Schottis Från Idre”.
Och visst är det svensk folkmusik, Stickan. Det är en hyllning till livet, svensk folkmusik, det är TransKontinental RockReggae, det är punk, rock, det är riktigt bra musik helt enkelt! Kalla den vad man vill.

Om möjligt, har vid andra setets början, akterdäck fyllts på ännu mer. Nu är det bara en väg att gå – ”Mot Solen!”. Publiken är med på noterna, röjer på bra, och dansar hoptryckta på det lilla däcksgolvet. Det är varmt, och alla dansanta individer dryper av svett. Det blir bara bättre och bättre, varmare och varmare – och den lilla båten gungar nu ganska bra. Yabadabadoo! Välkomna nummer hos publiken är ”Pär I Hagen”, återigen ”Ronny Du E Rå” och ”Musik”, som alla tre gästas av Lykke Li och Patricia (”Pär i Hagen”) på sång.

Även dag två bjuds det på tre extranummer, de är desamma som gårdagen, ”Trycke E För Mycket”, ”Dimma” och Snorbloos”, men dag två är trycket många bar högre, och det blir en kanonavslutning när Zurfarn och gänget jammar ut det hela i en skön, men lite för kort, dub medan besättningen angör båten.

Det är fantastiskt kul att se de fyra musikmästarna uppträda i en sådan här annorlunda setting och, inte alltför förvånande, göra någonting riktigt bra av det. Tage trummar på bra, och verkar liksom Beno och de andra vara riktigt spelsugen, och det är kul att se. Beno Zeno är alltid en fröjd att se spela, den avspändhet som genomsyrar hela bandet, finns även här. Ibland får man känslan av att Beno har en viss blygsamhet inför sitt eget spel, något som knappast behövs. Han är, liksom Zurfarn, en av sveriges mest talangfulla gitarrister, och att få se de båda utbyta licks på scen är ren lycka. Även om jag i mina lägen saknar ett sjövilt solo av Bumpaberra, så är den här kvartetten några av de bästa musikerna som för tillfället spelar i Sverige. Vad jag däremot saknar är lite musikaliska utsvävningar. Båda dagarna håller de sig ganska mycket till att enbart köra låtarna rakt upp och ner och inte sväva ut så mycket. Mer improvisation, mer jam och mer dub – det är det enda som jag hade velat se och höra mer av.

Två riktigt bra dagar avslutar jag med att tjacka en schysst t-shirt och tacka ett underbart band för att ha förgyllt ytterligare två dagar av mitt liv.

 

dongan

11 juli 2007 15:22

woho! vilka spelningar det var. bra recension, känns som man är där igen.

 

forschan

11 juli 2007 19:17

yow! blir bara sur på mig själv för att jag inte tog ett par dagars extra semester för att kolla in dag ! verkar ha vart väl investerade kulor. Bra recension! Kan nästan höra ångbåtsmotorn stånka i kapp med grabbarna,eh, gybarna i bandet. Jag såg dem senast i Kristianstad, vilket enligt stickan skulle vart en höjdarspelning, och ja visst, jag är böjd att hålla med, det jag, precis som du Carl, saknade är det där lilla extra, som man kan förvänta sig av musiker av denna dignitet, lite mer jamming, improvisation, lek, dub, space. Det hade vart kul att se gybarna ge sig ut på riktigt djupa vatten, visst blev jag bjuden på en riktigt smaskig karamell men den kunde vart fylld av lite överraskande cowboy-snus som en liten extra bonus. Annars är det bara att hålla med- Dagge regerar!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet. Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ...

Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det ...

Snickarna nästa? Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolu...

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte. Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är än...

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i ...