Ibland får jag för mig att gå ut och gå när det regnar. Jag vet inte varför men jag har fått för mig att det är någonting som jag tycker om. Kanske ör det någonting som jag har kommit att tycka om. Idag är det riktigt mulet och mörkt ute. Det regnar inte överdrivet mycket, efter frukost bestående av torr gröt, en ostmacka och två koppar kaffe, tyckte jag att det verkade som en bra idé att gå ut och låta benen jobba lite, låta fötterna trava fram längs den blöta stadsmarken. Bara att gå lite grann kan kännas som en stor frihet ibland. Tittar ner på dina fötter, ser dem inte för skorna, vill ta av dig skorna, men gör det inte. Det känns fritt ändå. Du kan gå hur du vill – framlänges, sakta, fort, hoppande, baklänges, springande. Styr stegen mot vägen, gå över vägen, stanna på vägen, hoppa bort. Snurra runt. Att gå kan vara både befriande och begränsande. Jag går i timmar idag. För det mesta går jag normalt, som människor gör mest, lagom taktfast, framlänges på båda fötterna med båda ögonen öppna. Känner mig inte alltför experimentell. Men den uppmärksamme kunde se mig ta både ett och två danssteg när musiken i mina öron bjöd upp till dans.

Det börjar skymma ungefär samtidigt som jag passerar Gamla Stan. Knatar längs med kajen och tittar bort mot Stadsgårdskajen och Vikingterminalen med Amorella förtöjd vid kanten, längtar till Finland. Gnolar ”jävla Östersjön, is deep and wide, and my sweet woman, is on the other side…” och sparkar på en tomburk. När jag tittar upp ser jag skylten där ovanför dörren, nästan majestätiskt ful. ”Skeppsbar”. Ha! Den här hamnrådisen skall ha sig ett järn, tänker jag och gör moonwalk över vägen in till Skeppsbar.

Shady som vanligt, och inte mycket till folk denna gråmulna torsdagsafton. Beställer en öl, men lägger snabbt till en whiskey till den beställningen, och bartendern visar med att lyfta huvudet två millimeter att han uppfattade ordern.
”Is?”
”Nosir!”
Slänger i mig whiskeyn som värmer min sommarregnskylda mage riktigt skönt, tar sedan en rejäl klunk öl direkt på det. Kollar på bartendern och säger ”jag blir ingen riktig alkoholist, måste skölja ner skiten!”
”Visserligen med öl.”
Ja, visserligen. Ser mig omkring på stället och mina ögon stannar sådär en 45 grader till höger om mig, där sitter en ensam tjej vid ett bord och ser ungefär lika miserabel ut som Kristina i Utvandrarna. ”Oh Happy Days!” utbrister jag och lyfter min flaska mot henne när hon tittar upp. Hon har några glas framför sig, men de ser all ut att vara tomma, ja, sådär ja. Då är de alla tomma. Hon slänger huvudet bakåt och svisch! Åker vad som ser ut att vara Tequila ner i hennes mage. Hennes överläpp vibrerar så lite att jag knappt uppfattar det. ”Ingen citron, inget salt. Jobbig dag, eh?” Jag börjar skratta. Hon sitter oberörd. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Sitta där i en bar och tala till någon efter vad som av allt att döma skulle kunna vara ett shitty manus till en Hollywoodproduktion. ”Förlåt”, jag tar min flaska och går bort till hennes bord.

”Jag heter Chewie, vill du ha sällskap?”
”Ha! Föräldrar som är Star Wars-freaks hu?”
”Jag vet inte, deras rymdskepp blev uppätet av ett svart hål när jag var tre.”
Hon ler.
”Så Chewie, Behöver du sällskap?”
Fan, varför sa jag så. Sällskap? Hoppas det nu inte är en av de prostituerade som dyker upp här ibland. Ser verkligen inte ut så.
”Vad menar du? Alltså, ja, sällskap… as in inget sexuellt umgänge och gratis – bara sällskap. Yes.
”Vad fan snackar du om?”
”Äh glöm det, sorry.”
”Har du nått att röka?”
"Yessir!"
”Ok, let’s go”, säger hon och häver den Tequila som just anlände till bordet. Aijt, säger jag efter en knapp tvekan och följer efter henne mot dörren. Säger so long till bartendern och stapplar ut i regnet igen. Vi sticker över till Skeppsholmen och sätter oss på det lilla berget bakom cafét.
”Nice plejs, eh?”
”Verkligen!”
Jag plockar fram min klump paki-charras som jag köpte av en brasse i Rålis. Han var nyligen hemkommen från en Indientrip och behövde lite kulor till färg. Han målade fantastiska tavlor. Trevliga små filtmålade underverk. Jag skulle ha köpt en, rätt av, istället för charras om han hade haft någon, men han behövde färg. Precis när jag kom avslutades en affär och hans sista tavla gick till en ensamstående ung moder som var värdig den. Den var fantastisk, både mörk och ljus. Lila runda former på en svart bakgrund, orangea vibrationer och munspelande blommor som doftade underbart endast genom att beskådas. Måste stödja universums kreativa och positiva krafter. Gör det inte och mörkret gör framsteg. Kanske springer jag på honom igen. Om så är fallet lovade han mig att ha en tavla i sin ryggsäck åt mig. Trevlig prick den där.
Jag rullar en lagom stark rökare, tänder den och passar den till henne.
”Vad hete du då?”
Hon tar ett bloss, ”Princess Leia”.
Jag skrattar lite. ”Nina, Nina heter jag”

Hon tar det sista blosset av joppen och ser till att inte lämna någonting kvar. ”Spara ett till moder natur”, säger jag innan hon skjuter iväg fimpen med sina fingrar. Hon blåser ut ett stort svampmoln ovanför huvudet, pekar på det och säger ”hon har så det räcker och blir över”. Jag ler, tittar bort mot Vikingterminalen, men kan inte se den härifrån.
”Vad tynger dig då Chewie?”
”Jadu, det är inte lätt att vara människa, eller vad säger du?”
”Nä, jag vet inte om det är svårare än att vara någonting annat”
”Jag saknar referensram”
”Vill du bada?”
”Var? Här? Nu?”
”Varför inte”, säger hon och drar av sig tröjan. Sure, why not, jag är ändå redan blöt. Slänger av mig tröjan jag med ”OK!”.
Hon ser nu betydligt gladare ut än tidigare och är redan på väg ner för den steniga slänten. Hon kutar som en iller över asfalten och lika smidigt som försiktigt uppför en av kanonerna som står längs med kanten alldeles intill den plats Af Chapman tidigare brukade ligga och klucka i aftonregnet. Plums! Hon hoppar i med ett dödskalledyk. Jesus, den här bruden är galen.
Jag hoppar efter henne. Dock inget dödskalledyk. Fan vet vad för skit här ligger. Landar mitt på nått gammalt lik med skallen före, rätt i bålen på en halväten kropp, nej fan. Shit! Den dåren kommer ju inte upp för fan! Hajar till, borta från slottet på andra sidan tycker jag mig höra någon ropa ”Chewbacca!”. Det låter som hon, som Nina. Ah, jävla charras.
Sekunderna går och min kropp börjar paralyseras av den stigande paranojjan, den har snart nått min bröstkorg, jag glömmer nästan att trampa vatten. Knappa tio sekunder senare är det någon (något?) som drar mig under vattenytan. Vad fan nu då? Jag hatar sån här skit, ända sedan svinen försökte dränka mig när jag var liten. Fega kräk. Skulle vilja harpunera deras minimala testiklar och spika upp dem på väggen. ”Troféer från Lilleputtland”. Jag åker ner i ett hav av bubblor, jag fäktar och skriker, innan jag hinner märka det är jag uppe över ytan i gen. ”Det är bara jag”, säger en road Nina.
”Ah, jävla idiot”, säger jag och simmar mot kanten.
”Förlåt Chewie, jag ville bara…”
”Glöm det”, säger jag och simmar bort dit kanten är så pass låg så att jag kan ta mig upp. Hon kommer efter, sätter sig jämte mig.
”Kom vi går upp igen”
Vi går tysta uppför slänten.
”Vart fan tog du vägen egentligen? Du var under vattnet i över två minuter, skrämde skiten ur mig!”
”Jag har lungor som en säl”, säger hon och tänder en cigg.
”Inte så länge till om du envisas med de där”
Sälar har väl inga lungor förresten? Jo, det har de kanske. Inte fan har de gälar i alla fall.
”Du måste hjälpa mig med en sak”
Jag funderar tyst en stund på vad det kan vara. Hur illa det kan vara, rättare sagt. Kanske den jäveln har rymt från någonstans. Rehab? Nää, hon ser OK ut. Kanske hon har någon psykopatmake efter sig. Fuck, jag har varken tid eller ork för sådant här.
”Alltså… jag vet inte. Jag är bara…” Jag hinner inte avsluta.
”Du är perfekt, du skall hjälpa mig.”
Satan också! Hard headed women, kommer att bli min död en dag. ”OK”, säger jag. Tar fram lite charras ur bröstfickan.
”Go on…”
”Det är kärlek även för mig. Men min älskade Moses är fånge – och du skall hjälpa mig att frita honom.”
Detta går nästan över mitt huvud och jag kan inte låta bli att skratta. Ja, jag måste vara den ideala rymmningsassistenten.
”Det där är serious things, och jag är inte intresserad.”
Helllvete, var fan kom det här ifrån? Nått psyko vill ha mig till att frita hennes jävla pingstpastor slash pojkvän, Moses ur finkan. Är hon kristi brud också eller vad i hela helvetet händer här. Varför dras mänsklighetens alla offer till mig? Varför? Jag har det efter min mamma. De dras till henne som gamar till ett as. Fan… om jag hade haft mer av farsans blod skulle de svinen sky mig. Springa spottande från mig och fnysa av avsky! Fan!
”Det är lugnt!”
”Lugnt? jaha Mrs. Rymningsexpert, låt mig höra planen… haha… Jesus christ! Var sitter din älskling då? – och vad har han gjort förresten? Mördat någon som inte följt guds tio budord? Jag tänker inte frita någon jävla psykopat-Judas som tror sig vara Jesus, eller Moses för den delen. Jag är inte ens kristen för helevete! Inte ens troende, vad det nu betyder, men jag tror definitivt inte på någon gud, förutom mullvadsguden som jag offrar till en gång i veckan på grönområdet utanför mig”, mumlar jag surt för mig själv.
”Lugna dig! Han är varken kristen eller sitter i fängelse.”
Tack gud! Ingen orkar med det. Sverige, världen har haft nog med religiöst skit just nu.
”Han sitter fängslad på Skansen.”
”Vadå Skansen?”

Jag får en bild av hennes Moses som en tanig, fattig, stackars Ompa Lompier som sitter inlåst på Skansen och på nätterna tvingas jobba som en slav, mocka hos Gotlandssvinen, utfodra renarna, rykta visenterna…
”Herrejösses, jag hjälper dig, säger jag utan att egentligen tänka över det.
”Bra!”
Inte kunde jag tro att Skanske sysslade med slaveri. Men jag är inte förvånad.

Vi står utanför Skansen, redo för vår operation.
”Släck den nu för fan!”
Jag fnissar och följer efter henne över stängslet.
”Kom igen nu, låt oss göra det kvickt och lätt.”
Jag vet inte ens vad det är vi skall göra egentligen. Jag har bara Ompa Lompiern i huvudet, och jag funderar på vad som får henne att älska den lille Moses så mycket, Ompa Lompier är väl typ mindre än dvärgar, han kan inte ha mycket till… min hjärna vandrar.
”Kom igen! Du är som en jävla stenad sengångare.”
”Jag insåg inte att det var bråttom.”
”Va…?”
”Jag skojade bara, gå inte igång nu.” Jag får ett skrattanfall och ramlar ner från stängslet med ett rassel och en dov smäll när jag slår i marken.
”Bra!”, säger hon.
”Aj!”, säger jag.
Hon smyger iväg. Jag hasar mig upp och följer i hennes spår.

 

Anti-nina å Forsan

9 juli 2007 13:11

HAHA!...kul som fan..sugen på fortsättning.
kör på!...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet. Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ...

Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det ...

Snickarna nästa? Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolu...

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte. Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är än...

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i ...