Blidösundsbolagets fartyg s/s Blidösund, tillsammans med Stockholms Stad och skärgård presenterade i samarbete med bandet Dag Vag, den nionde samt tionde juli två storartade musikaliska event under namnet ”ångbåtsmusik”.

Chewie var givetvis där och tog del av denna historiska händelse.

s/s Blidösund byggdes på Eriksberg i Göteborg, 1911. Hon är 36 meter lång, har en koleldad eldrörspanna samt en tvåcylindrig ångmaskin på 400 hk. Maxhastighet är elva knop. Turerna där det arrangeras musik avgår från kajen vid Stockholms Slott 18:30, tar en sväng ut i skärgården mot Vaxholm, vänder sedan och anlöper vid Slottet igen cirka 22:15. (www.blidosundsbolaget.se) Alltså, en utmärkt plats att ge Dag Vag utrymme att göra det som de kan bäst, att spela fantastisk musik. Utan tvekan är det så. Det är ett roligt ställe redan från början, det är en båt, och det gör det hela mer spännande. Båtar är fascinerande för oss människor, för många av oss i alla fall, och den här båten är av särskilt fascinerande sort. Den är gammal, trevlig och den drivs av ånga – och i detta fall skall den vara extra trevlig och drivas framåt av ett gungande Dag Vag med publik – däribland jag själv. Förutsättningarna verkar endast lovande. Stickan (sång, bas) sade sig sakna förväntningar, då det var någonting helt annat än de tidigare gigen på turnén. Indeed, it is. Ingenting är uppmickat och det är knappast tal om några skadliga ljudnivåer. Stickan oroar sig, dock inte oväntat, i onödan.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara fullt, och att de få biljetter som fanns, skulle gå kvickt. Men, tydligen har det hela undgått många då det första dagen endast kommer 90 personer. En herre, något äldre in mig själv, påpekar att jag och min kompis inte borde känna till denna happening, eftersom vi är för unga. Dock tycker han bara att det är härligt med lite åldersblandad publik, och jag håller med. Nåväl, vi sänker medelåldern på båten med några decennier och dansar upp på däck med lite kall bira.

Efter att genomgått en snabb huse(båte?)syn inser jag att det är en väldigt liten båt, och att förutsättningarna för ett riktigt bra musikgig, kanske inte är de allra bästa. Jag kan förstå vad Stickan pratar om. Men det är också någonting speciellt med den avslappnade stämning som infinner sig på båten. Zurfarn säger sig gilla det och det syns på honom. Kanske är han lite för avslappnad, och innan de kommer igång ordentligt fumlar han och missar lite i ett intro. Men det är precis det här som är en av de saker som får mig att älska livemusik av de proportioner som jag gör. Ingen vill klart se ett miserabelt band som under en hel konsert försöker få ihop någonting utan att lyckas. Men några missar är bara nyttigt. Det får dig att inse att den kollaboration som sker framför dina ögon inte är helt lättframförd. Varken heller är den programmerad eller förutsägbar. Det händer just nu! I princip vad som helst kan hända. Det som faktiskt händer är att du är en levande del av hela konsertsituationen, vilket innebär att du som aktiv individ gör en inverkan på hur situationen ter sig. Bandet och publikens kemi, samt omgivningen, i detta fall båten och skärgården, samspelar till helhetskänslan. Det finns en mängd olika faktorer som gör livemusik så bra som det är, men det roligaste är detta samspel, och att musiken skapas och tar form i nuet. Rätt framför dina njutande ögon och öron.

Dag Vag gör även andra, mer medvetna försök att ge spelningarna en unik känsla, bland annat genom valet av setlist. Här samsas välkända låtar från sommarens turné, som till exempel konserternas nu standardöppnare - och Kackerlackas inledande spår, ”Gamla och Unga”, med andra oväntade och sällan sedda nummer som bland andra ”Ronny Du E Rå”, ”Stickpropp”, eller vad sägs om ”Sånt Är Livet”, som spelades under dag två. Enligt Stickan var den enda repetition bandet gjort inför turnén just en, och endast 45 minuter lång. Men det hörs knappast. Dag Vag är sannerligen på framfart, och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser dem. Roligt att höra att även en del av de gamla getter som sett bandet på 70- och 80-talet hålla med om detta, och inte bara maler gammal gröt.

Hursomhelst slänger de inte precis upp vad som helst, vilket mitt låtförslag, ”Kinesiska Muren” (hehe), får illustrera. Men visst dyker det upp en hel del andra roliga låtar, ”Hämta Mej” och ”Veckan / Vild Sak” är några, Stig Vigs översättning av Max Romeos ”Wet Dream” (Blöt Dröm) är en annan.

På måndagen säger sig bandet spela efter ett eget komponerat ”båttema”, där alla låtar som spelas skall ha någon sorts anknytning till båt, eller i bästa fall någon anknytning till vatten eller liknande. Det känns lite som sommarkrysset med Dag Vag och kopplingarna är inte precis glasklara. Stickan försöker så gott han kan i alla fall, och en road publik hjälper till.

”Vad är kopplingen till Egyptian Reggae?”, frågar sig någon.

”Nilen”, svarar någon annan.

Första dagen är vädret lite sämre än vad det skall bli nästa dag, en bidragande faktor till den dåliga uppslutningen, skulle jag tro. Både band och publik känns också något nerkylda. Det tar ett tag att få upp värmen bak på akterdäck, men när det väl sker är det med besked. Några av de, hör och häpna, sittande personer, (Ja, det fanns en del stolar och bänkar utplacerade på det lilla däcket) försöker få de två på första parkett att sätta sig ner igen, efter att de börjat köra lite fuldans.

- Ställ er upp och dansa istället, påpekar min vän Anton.

Vilket de också gör efter ytterligare en bit in i andra set. Höjdpunkterna för kvällen är utan tvekan ”Ronny Du E Rå”, som får fantastisk respons, ”Tom” som alltid är lika bra, och allas vår ”Tjockhult” såklart. Skärgårdsidyllen ger oss en viss distans till staden, men nästan så fort vi har gått iland blir jag påmind om var vi befinner oss när råttorna springer förbi oss utanför slussen.

Dag två blir det bättre uppslutning, och det gäller inte bara vårt sällskap. Siffran jag hör är 200 personer. Det ös som under dag ett tog sin början i mitten på andra set infinner sig idag redan i första set. Förutom rariteter som tidigare nämnda ”Sånt Är Livet”, får vi också höra godbitar från Kackerlacka, som ”Små Hjul”, som får en att undra om Stickan har inspirerats lite av Dead här (The Wheel), i vilket fall som helst är det en kanonlåt som det är svårt att stå stilla till. De fyra sista låtarna i första set sitter riktigt bra, det svänger, och publiken är inte sen att hänga på. Idag finns det inget tema för kvällen säger Stickan, förutom en hyllning till livet – och där passar de alla in; ”Flyger”, ”Egyptian reggae”, ”Min Tunna” och ”Schottis Från Idre”.
Och visst är det svensk folkmusik, Stickan. Det är en hyllning till livet, svensk folkmusik, det är TransKontinental RockReggae, det är punk, rock, det är riktigt bra musik helt enkelt! Kalla den vad man vill.

Om möjligt, har vid andra setets början, akterdäck fyllts på ännu mer. Nu är det bara en väg att gå – ”Mot Solen!”. Publiken är med på noterna, röjer på bra, och dansar hoptryckta på det lilla däcksgolvet. Det är varmt, och alla dansanta individer dryper av svett. Det blir bara bättre och bättre, varmare och varmare – och den lilla båten gungar nu ganska bra. Yabadabadoo! Välkomna nummer hos publiken är ”Pär I Hagen”, återigen ”Ronny Du E Rå” och ”Musik”, som alla tre gästas av Lykke Li och Patricia (”Pär i Hagen”) på sång.

Även dag två bjuds det på tre extranummer, de är desamma som gårdagen, ”Trycke E För Mycket”, ”Dimma” och Snorbloos”, men dag två är trycket många bar högre, och det blir en kanonavslutning när Zurfarn och gänget jammar ut det hela i en skön, men lite för kort, dub medan besättningen angör båten.

Det är fantastiskt kul att se de fyra musikmästarna uppträda i en sådan här annorlunda setting och, inte alltför förvånande, göra någonting riktigt bra av det. Tage trummar på bra, och verkar liksom Beno och de andra vara riktigt spelsugen, och det är kul att se. Beno Zeno är alltid en fröjd att se spela, den avspändhet som genomsyrar hela bandet, finns även här. Ibland får man känslan av att Beno har en viss blygsamhet inför sitt eget spel, något som knappast behövs. Han är, liksom Zurfarn, en av sveriges mest talangfulla gitarrister, och att få se de båda utbyta licks på scen är ren lycka. Även om jag i mina lägen saknar ett sjövilt solo av Bumpaberra, så är den här kvartetten några av de bästa musikerna som för tillfället spelar i Sverige. Vad jag däremot saknar är lite musikaliska utsvävningar. Båda dagarna håller de sig ganska mycket till att enbart köra låtarna rakt upp och ner och inte sväva ut så mycket. Mer improvisation, mer jam och mer dub – det är det enda som jag hade velat se och höra mer av.

Två riktigt bra dagar avslutar jag med att tjacka en schysst t-shirt och tacka ett underbart band för att ha förgyllt ytterligare två dagar av mitt liv.

Ibland får jag för mig att gå ut och gå när det regnar. Jag vet inte varför men jag har fått för mig att det är någonting som jag tycker om. Kanske ör det någonting som jag har kommit att tycka om. Idag är det riktigt mulet och mörkt ute. Det regnar inte överdrivet mycket, efter frukost bestående av torr gröt, en ostmacka och två koppar kaffe, tyckte jag att det verkade som en bra idé att gå ut och låta benen jobba lite, låta fötterna trava fram längs den blöta stadsmarken. Bara att gå lite grann kan kännas som en stor frihet ibland. Tittar ner på dina fötter, ser dem inte för skorna, vill ta av dig skorna, men gör det inte. Det känns fritt ändå. Du kan gå hur du vill – framlänges, sakta, fort, hoppande, baklänges, springande. Styr stegen mot vägen, gå över vägen, stanna på vägen, hoppa bort. Snurra runt. Att gå kan vara både befriande och begränsande. Jag går i timmar idag. För det mesta går jag normalt, som människor gör mest, lagom taktfast, framlänges på båda fötterna med båda ögonen öppna. Känner mig inte alltför experimentell. Men den uppmärksamme kunde se mig ta både ett och två danssteg när musiken i mina öron bjöd upp till dans.

Det börjar skymma ungefär samtidigt som jag passerar Gamla Stan. Knatar längs med kajen och tittar bort mot Stadsgårdskajen och Vikingterminalen med Amorella förtöjd vid kanten, längtar till Finland. Gnolar ”jävla Östersjön, is deep and wide, and my sweet woman, is on the other side…” och sparkar på en tomburk. När jag tittar upp ser jag skylten där ovanför dörren, nästan majestätiskt ful. ”Skeppsbar”. Ha! Den här hamnrådisen skall ha sig ett järn, tänker jag och gör moonwalk över vägen in till Skeppsbar.

Shady som vanligt, och inte mycket till folk denna gråmulna torsdagsafton. Beställer en öl, men lägger snabbt till en whiskey till den beställningen, och bartendern visar med att lyfta huvudet två millimeter att han uppfattade ordern.
”Is?”
”Nosir!”
Slänger i mig whiskeyn som värmer min sommarregnskylda mage riktigt skönt, tar sedan en rejäl klunk öl direkt på det. Kollar på bartendern och säger ”jag blir ingen riktig alkoholist, måste skölja ner skiten!”
”Visserligen med öl.”
Ja, visserligen. Ser mig omkring på stället och mina ögon stannar sådär en 45 grader till höger om mig, där sitter en ensam tjej vid ett bord och ser ungefär lika miserabel ut som Kristina i Utvandrarna. ”Oh Happy Days!” utbrister jag och lyfter min flaska mot henne när hon tittar upp. Hon har några glas framför sig, men de ser all ut att vara tomma, ja, sådär ja. Då är de alla tomma. Hon slänger huvudet bakåt och svisch! Åker vad som ser ut att vara Tequila ner i hennes mage. Hennes överläpp vibrerar så lite att jag knappt uppfattar det. ”Ingen citron, inget salt. Jobbig dag, eh?” Jag börjar skratta. Hon sitter oberörd. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Sitta där i en bar och tala till någon efter vad som av allt att döma skulle kunna vara ett shitty manus till en Hollywoodproduktion. ”Förlåt”, jag tar min flaska och går bort till hennes bord.

”Jag heter Chewie, vill du ha sällskap?”
”Ha! Föräldrar som är Star Wars-freaks hu?”
”Jag vet inte, deras rymdskepp blev uppätet av ett svart hål när jag var tre.”
Hon ler.
”Så Chewie, Behöver du sällskap?”
Fan, varför sa jag så. Sällskap? Hoppas det nu inte är en av de prostituerade som dyker upp här ibland. Ser verkligen inte ut så.
”Vad menar du? Alltså, ja, sällskap… as in inget sexuellt umgänge och gratis – bara sällskap. Yes.
”Vad fan snackar du om?”
”Äh glöm det, sorry.”
”Har du nått att röka?”
"Yessir!"
”Ok, let’s go”, säger hon och häver den Tequila som just anlände till bordet. Aijt, säger jag efter en knapp tvekan och följer efter henne mot dörren. Säger so long till bartendern och stapplar ut i regnet igen. Vi sticker över till Skeppsholmen och sätter oss på det lilla berget bakom cafét.
”Nice plejs, eh?”
”Verkligen!”
Jag plockar fram min klump paki-charras som jag köpte av en brasse i Rålis. Han var nyligen hemkommen från en Indientrip och behövde lite kulor till färg. Han målade fantastiska tavlor. Trevliga små filtmålade underverk. Jag skulle ha köpt en, rätt av, istället för charras om han hade haft någon, men han behövde färg. Precis när jag kom avslutades en affär och hans sista tavla gick till en ensamstående ung moder som var värdig den. Den var fantastisk, både mörk och ljus. Lila runda former på en svart bakgrund, orangea vibrationer och munspelande blommor som doftade underbart endast genom att beskådas. Måste stödja universums kreativa och positiva krafter. Gör det inte och mörkret gör framsteg. Kanske springer jag på honom igen. Om så är fallet lovade han mig att ha en tavla i sin ryggsäck åt mig. Trevlig prick den där.
Jag rullar en lagom stark rökare, tänder den och passar den till henne.
”Vad hete du då?”
Hon tar ett bloss, ”Princess Leia”.
Jag skrattar lite. ”Nina, Nina heter jag”

Hon tar det sista blosset av joppen och ser till att inte lämna någonting kvar. ”Spara ett till moder natur”, säger jag innan hon skjuter iväg fimpen med sina fingrar. Hon blåser ut ett stort svampmoln ovanför huvudet, pekar på det och säger ”hon har så det räcker och blir över”. Jag ler, tittar bort mot Vikingterminalen, men kan inte se den härifrån.
”Vad tynger dig då Chewie?”
”Jadu, det är inte lätt att vara människa, eller vad säger du?”
”Nä, jag vet inte om det är svårare än att vara någonting annat”
”Jag saknar referensram”
”Vill du bada?”
”Var? Här? Nu?”
”Varför inte”, säger hon och drar av sig tröjan. Sure, why not, jag är ändå redan blöt. Slänger av mig tröjan jag med ”OK!”.
Hon ser nu betydligt gladare ut än tidigare och är redan på väg ner för den steniga slänten. Hon kutar som en iller över asfalten och lika smidigt som försiktigt uppför en av kanonerna som står längs med kanten alldeles intill den plats Af Chapman tidigare brukade ligga och klucka i aftonregnet. Plums! Hon hoppar i med ett dödskalledyk. Jesus, den här bruden är galen.
Jag hoppar efter henne. Dock inget dödskalledyk. Fan vet vad för skit här ligger. Landar mitt på nått gammalt lik med skallen före, rätt i bålen på en halväten kropp, nej fan. Shit! Den dåren kommer ju inte upp för fan! Hajar till, borta från slottet på andra sidan tycker jag mig höra någon ropa ”Chewbacca!”. Det låter som hon, som Nina. Ah, jävla charras.
Sekunderna går och min kropp börjar paralyseras av den stigande paranojjan, den har snart nått min bröstkorg, jag glömmer nästan att trampa vatten. Knappa tio sekunder senare är det någon (något?) som drar mig under vattenytan. Vad fan nu då? Jag hatar sån här skit, ända sedan svinen försökte dränka mig när jag var liten. Fega kräk. Skulle vilja harpunera deras minimala testiklar och spika upp dem på väggen. ”Troféer från Lilleputtland”. Jag åker ner i ett hav av bubblor, jag fäktar och skriker, innan jag hinner märka det är jag uppe över ytan i gen. ”Det är bara jag”, säger en road Nina.
”Ah, jävla idiot”, säger jag och simmar mot kanten.
”Förlåt Chewie, jag ville bara…”
”Glöm det”, säger jag och simmar bort dit kanten är så pass låg så att jag kan ta mig upp. Hon kommer efter, sätter sig jämte mig.
”Kom vi går upp igen”
Vi går tysta uppför slänten.
”Vart fan tog du vägen egentligen? Du var under vattnet i över två minuter, skrämde skiten ur mig!”
”Jag har lungor som en säl”, säger hon och tänder en cigg.
”Inte så länge till om du envisas med de där”
Sälar har väl inga lungor förresten? Jo, det har de kanske. Inte fan har de gälar i alla fall.
”Du måste hjälpa mig med en sak”
Jag funderar tyst en stund på vad det kan vara. Hur illa det kan vara, rättare sagt. Kanske den jäveln har rymt från någonstans. Rehab? Nää, hon ser OK ut. Kanske hon har någon psykopatmake efter sig. Fuck, jag har varken tid eller ork för sådant här.
”Alltså… jag vet inte. Jag är bara…” Jag hinner inte avsluta.
”Du är perfekt, du skall hjälpa mig.”
Satan också! Hard headed women, kommer att bli min död en dag. ”OK”, säger jag. Tar fram lite charras ur bröstfickan.
”Go on…”
”Det är kärlek även för mig. Men min älskade Moses är fånge – och du skall hjälpa mig att frita honom.”
Detta går nästan över mitt huvud och jag kan inte låta bli att skratta. Ja, jag måste vara den ideala rymmningsassistenten.
”Det där är serious things, och jag är inte intresserad.”
Helllvete, var fan kom det här ifrån? Nått psyko vill ha mig till att frita hennes jävla pingstpastor slash pojkvän, Moses ur finkan. Är hon kristi brud också eller vad i hela helvetet händer här. Varför dras mänsklighetens alla offer till mig? Varför? Jag har det efter min mamma. De dras till henne som gamar till ett as. Fan… om jag hade haft mer av farsans blod skulle de svinen sky mig. Springa spottande från mig och fnysa av avsky! Fan!
”Det är lugnt!”
”Lugnt? jaha Mrs. Rymningsexpert, låt mig höra planen… haha… Jesus christ! Var sitter din älskling då? – och vad har han gjort förresten? Mördat någon som inte följt guds tio budord? Jag tänker inte frita någon jävla psykopat-Judas som tror sig vara Jesus, eller Moses för den delen. Jag är inte ens kristen för helevete! Inte ens troende, vad det nu betyder, men jag tror definitivt inte på någon gud, förutom mullvadsguden som jag offrar till en gång i veckan på grönområdet utanför mig”, mumlar jag surt för mig själv.
”Lugna dig! Han är varken kristen eller sitter i fängelse.”
Tack gud! Ingen orkar med det. Sverige, världen har haft nog med religiöst skit just nu.
”Han sitter fängslad på Skansen.”
”Vadå Skansen?”

Jag får en bild av hennes Moses som en tanig, fattig, stackars Ompa Lompier som sitter inlåst på Skansen och på nätterna tvingas jobba som en slav, mocka hos Gotlandssvinen, utfodra renarna, rykta visenterna…
”Herrejösses, jag hjälper dig, säger jag utan att egentligen tänka över det.
”Bra!”
Inte kunde jag tro att Skanske sysslade med slaveri. Men jag är inte förvånad.

Vi står utanför Skansen, redo för vår operation.
”Släck den nu för fan!”
Jag fnissar och följer efter henne över stängslet.
”Kom igen nu, låt oss göra det kvickt och lätt.”
Jag vet inte ens vad det är vi skall göra egentligen. Jag har bara Ompa Lompiern i huvudet, och jag funderar på vad som får henne att älska den lille Moses så mycket, Ompa Lompier är väl typ mindre än dvärgar, han kan inte ha mycket till… min hjärna vandrar.
”Kom igen! Du är som en jävla stenad sengångare.”
”Jag insåg inte att det var bråttom.”
”Va…?”
”Jag skojade bara, gå inte igång nu.” Jag får ett skrattanfall och ramlar ner från stängslet med ett rassel och en dov smäll när jag slår i marken.
”Bra!”, säger hon.
”Aj!”, säger jag.
Hon smyger iväg. Jag hasar mig upp och följer i hennes spår.

Tisdag eftermiddag, Donny vankar av och an i sin lilla etta mitt emot Berras Sportfiske. Sackosäcken kännns inte alls så skön som den dagen då den var alldeles nyinköpt och mysig. De små rispuffarna rullade skönt mot hans något spända skinkor, avslappnande och nästan hypnotiskt. Idag finns det inget hypnotiskt med den satans säcken, han sparkar på den. Skriker till den – ”din jävla säckjävel!”. Han vill kasta ut skiten genom fönstret, men tvekar. Han tittar snettt på den hela dagen. Kastar in den i ett hörn och vägrar att sitta i fanskapet resten av dagen. Han sitter där på sina knän mot det hårda golvet och stirrar på datorskärmen. Livet är för kort för att vara ledsen och uttråkad säger hans hjärna till honom, och han svarar att han vet, men vad skall han göra åt det. Cigaretter, cigg, var e mina cigg.

På vägen ner från balkongen tittar han inom köket för att ta en bärs. Inga öl, nehä. Satan, hade jag inga öl här. Jag kan ge mig fan på att någon snor mina öl. Sakta, men säkert. Väldigt precist och beslutsamt. Äh, jag orkar inte gräva i detta, säger han till sig själv och vankar vidare in till sig igen. Han har glömt att han var sur på säcken för ett ögonblick, och undrar vart den är. Han får syn på den i ögonvrån och muttrar någonting till den. Tar fram den, puffar till den, och sätter sig i den. Mitt på golvet. På TV:n ingenting, tittar på ett Simpsons avsnitt, följt av ett Family Guy avsnitt, de är roliga men han har redan sett de fem gånger tidigare, och de börjar nu kännas smått löjligt att titta på dem igen, han knäpper av burken.

Jag måste ha några bärs och få ordning på mina tankar, säger Donny till sig själv och knatar ned för trappan och uppför den lilla backen till Sunny Livs. Butiksbiträdet är glad som vanligt och ler nästan för mycket när Donny slänger upp sitt sixpack holländska bira på disken. Donny tittar på honom, om än inte surt, något likgiltigt. Fattas bara att butikssnubben börjar dra igång, ”fest ikväll, eh?”. Ja, med ett sixpack 3,5:or, livet är verkligen fest idag Bubba, om du bara vissste. Att du inte tittar in efter jobbet så skall du få se på skiva. Vi kunde röka vattenpipa på balkongen och titta på solen gå ned bakom Berras, grilla ett lamm, en hel gris, fan vi ställer till med en jävla grisfest vet jag. Du jag, och kanske någon annan. Äh! Han betalar sina bärs och sticker upp till sitt igen. Ingen grisfest, inte idag. Han är inte ens hungrig. Vill mest bli full, men var dum nog att inte orka ner till bolaget innan de stängde för dagen.

Klockan går snabbt, närmar sig tolv när Donnny har klämt några öl, och sitter nersjunken i säcken långt borta i suddiga tankar som är svåra att placera, de finns där men ändå inte. När han funderar på vad han just tänkte på kan han inte dra sig till minnes. Det är säcken, det är säcken! Den satans säcken, Donny ger den ett slag i sidan, men säcken tar emot hans slag fint. Han hand sjunker in bland rispuffarna och får det att kännas som om han egentligen smekte den. ”Fan ta dig!” skriker Donny och öppnar en öl till.
Han går bort till sin gitarr, tittar på den, tar en klunk öl och tar upp guran, sätter sig på sängkanten. Kan vara skönt att spela lite. Yes, indeed. Drar några ackord, och det låter ganska bra. Ah, skönt att få spela lite. Han spelar öppningen på And It Stoned Me, men hinner inte mer än att sjunga ”Half a mile...” när han hör ett högt dunkande i väggen. Vad nu då? Han stannar upp lite, men fortsätter snart, ”from the county fair...” DUNK! DUNK DUNKDUNKDUNK!!” Jesus, vad fan, klockan är inte ens tolv. Han orkar inte att bråka med någon jävla 27-årig scoutledare, som antagligen måste upp tidigt imorgon för att öva att slå knopar med morsan imorgon. Lämna mig bara ifred! Men varför kan han inte få spela lite gitarr nu heller då. Det kanske är den där jäveln som har gått och nallat av mina öl. Han kanske drack en eller två som han sparat på sig över veckan idag, och ligger därinne i sitt ölrus och ser rummet snurra runt framför ögonen. Sluter han ögonen blir det bara värre, och gitarrspelet från grannen får honom att känna sig som en syndare på väg ner till Hellvetet. Fritt, snurrande fall, diaboliska ljudsalvor viner genom luften, han får panik och sparkar och slår vilt omkring sig. Det hjälper, gitarrspelat slutar.

Lämna honom ifred, tänker Donny innan han somnar. Hans tid är räknad, och du vet det.

Donnny vaknar på morgonen, någon ringer och bultar på hans dörr. Vad fan nu då? Öppnar ett öga, kliar sig på pungen, och ramlar ur sängen. Aj, satan. BANG! BANG BANG! ”Jajajajajajajaja, lugna dig för fan, står döden för dörren eller vad i hela friden är det frågan om!?”.

- God morgon, Johansson. Jag tänkte titta in för att...
- Det var bra att du kom, avbryter Donny genast.
- Jag har velat prata med dig nu ett tag. Från början tänkte jag låta dig vara, men det har börjat gå för långt, förstår du vad jag säger din skit. Nu får det vara nog! Hade du bara lämnat mig i fred så hade det varit frid och fröjd, men nej nej, du skulle tvunget börja ge dig på mig. Stort misstag.

Scouten tar ett steg tillbaka och Donny kan lukta sig till rädslan hos honom.
Donny fortsätter sin vilda rap. ”överallt svin som du, knypplande jävla scouter som vill hindra oss kostnärer från att skapa. Vet du överhuvudtaget vem jag är herr överbefälhavare? Nej, för då hade du åtminstone övervägt saken noga innan du stövlade in här 7 på morgonen.

- klockan är nio, Johansson.
- Men så håll din käft! Nu får det vara nog. Jag hör dig sitta uppe på nätterna och dunka i väggar och golv. Fan vet vad du håller på med där inne din psykopat, men att ha mage att hålla mig vaken och sedan komma här och väcka mig i ottan och låtsas som ingenting. Pfff!

”HA HA! Ja, du är sannorligen en riktig karaktär”, fortsätter Donny. ”Jag skall förklara situationen för dig. Det är nämnligen inte bara jag här i huset som har tröttnat på dig. Det är alla boende här som har haft ögonen på dig, och vi ser väl vad vi ser. Vi ser alla vad vi ser och nog har vi sett, jo tack.”

Han tar ytterligare ett steg tillbaka när Donny slänger upp sitt långa anklagande pekfinger i bröstet på honom. ”DU din jävel, du ska väck härifrån. Hade jag varit du skulle jag flytt medan jag kunde, jag ger dig en chans, stick fly... spring innan det är för sent. Vi har alla bevis mot dig.

- Men, men... jag...

Han är stum av förvåning. Då dunkar Donny igen dörren mitt framför nosen på honom. Han öppnar sitt brevinkast och säger med ett djävulskt och belåtet skratt, ”du kommer att höra av myndigheterna inom en snar framtid, Mr Scout. Om du medger dina svinerier kanske du kan få knyppla i cellen”.

Donny fnittrar tyst bakom dörren och hör hur en scout stum av förvåning för stegen in till sig. Donny stegar mot sängen för att återuppta sömnprocessen som tidigare avbröts. Måste sova, var uppe sent inatt och fixade.

Senare på dagen går Donny mot balkongen för att ta ett bloss. På vägen möter han kostymklädda poliser som står och pratar med några grannar. En polisman med munskydd och plasthandskar står och fingrar i kylen. Donny ler, inom sig, men lägger samtidigt på en sådan förvånad min på utsidan att man skulle kunna tro att han just sett något värre än ett spöke. En polisman frågar honom just det.

- Har du sett ett spöke eller? skrattar han till.
- Vad i den heliga herrens namn har skett här, frågar Donny konstapeln.

”Ja du”, säger konstapeln.
”Verkar som att din grannne hade en del skumma saker för sig. Vi har inte riktigt fått klarhet i det, men han har en del att förklara, minst sagt”.
Två polismän i vita overaller och munskyddd kommer upp från källaren bärande på den get som Donny under de tidiga morgontimmarna slaktade i scoutens källarutrymme.

- Karlsson, säger den ena av de två till konstapeln som Donny pratar med.
- Jag tror du vill se detta, det finns mer därnere.

- Herre jösses, säger Donny och tar sig för munnnen. Vad fan är det som har hänt här.

- Vi får talas vid mer senare, säger konstapel Karlsson innan han skyndar ner mot källaren.

Donny tar ett bloss av cigaretten och tittar ner mot Berras där en radiobil kör iväg med den knypplande scouten. Dåre! Tänker Donny och släcker sin cigarett, går in till sig, sätter sig i säcken, som nu känns skön igen. Han ler brett, tar upp gitarren och fortsätter där han lämnade av: ”... and the rain came falling down”.