Alla inlägg under juni 2007

Av The Dude - 29 juni 2007 14:54

Jag har själv aldrig varit mycket av en gambler. Visst har jag spelat på någon enarmad bandit några gånger på puben. Ibland har jag till och med vunnit ihop några slantar till en bärs, men mer ofta har jag förlorat slantar som kunde ha gått till en bärs. Nuförtiden kan man spela på allt. Igår såg jag en smart man som hade gjort de ständiga tågförseningarna till en affärsidé. Visserligen olaglig, men väldigt fyndigt måste jag säga. Han gick runt i vagnen med en liten whiteboardtavla och skrev upp odds och bets, och jag förstod inte riktigt först, men när han ställde sig och gjorde diverse utrop var jag med.


- Flemingsberg nästa… oddsen på att 3 personer går på i denna vagnen är nu 2 gånger pengarna. 1 personer; 1.2

och så vidare. Sådär höll det på. När tåget var framme visade det sig att någon hade tagit storpriset, med den korrekta tidpunkten för tågets ankommande samt med sju spikar på påstigningarna, hade någon tagit hem en till synes ganska fet bunt med stålar. Det var en lycklig, fet liten herre med långa polisonger som låg slickade längs kinderna och nästan såg ut att vara stöttor till mannens korpulenta ansikte som nu tittade fram bakom en metrotidning. Hans smile avslöjade två snedsittande guldtänder i hans mun. Den jäveln, tänkte jag och sneglade fram på honom snett över mina solglasögon, sakta och försiktigt. Låt inte det svinet se dig nu. Vänta, bara vänta, gör inget förhastat, sit back och vänta. Tåget stannar och dörrarna flyger upp, jag går med huvudet nedåt och låtsas läsa det senaste om sälpesten i Östersjön medan jag följer efter polisongmannen. Den jäveln skall inte slinka undan den här gången. Äntligen har jag dig ditt svin! Han går en bit, och jag följer efter. Han tänder en cigg, tar på sig ett par solglasögon och ser oberörd ut. Bra. Vi passerar en byggarbetsplats, och som en välsignelse ligger där en poligrip på en sågbänk, och jag gör en kvick vändning och snor åt mig den med vänsterhanden och hoppar snabbt tillbaka ut på gatan efter mannen. Du har ingen aning om vem du har att göra med din jävel. Jag skall göra dig tandalös din fan, tandalös, varenda tand skall ut, aldrig mera ett fast mål mat. Soppa, resten av livet, puré, barnmat, ingen stek mera, ingen kebab, om du inte mixar det, men då har maten tillsammans med dig förlorat all sin värdighet. Det är du värd.
Det är en stor byggarbetsplats, och lite längre fram på vägen med parken på höger sida, ligger några kedjor. Okej, nu kör vi. Jag rusar fram, rycker upp en kedja och hoppar upp på polisongmannen och släpar in honom i parken. Jag slänger ner honom vid foten av ett träd, slänger kedjan raskt runt stammen och där sitter han nu, fastkedjad. Han tittar på mig med stelfrusna ögon, han är livrädd, andas snabbt och svettas bra mycket.


- What do you want, you fucking psychopat?

What do I want? What do I want? Jag lappar till honom hårt men känner att hans stora polisong dämpar smällen något så jag lappar till honom igen. Smack! Det ska vi nog ta och reda ut säger jag och tar fram poligripen ur byxfickan. Jag funderar på att dra ut hans tänder där på en gång, bara trycka in det kalla metallverktyget i käften på honom, få fatt på en tand och dra, rycka, slita, de skall ut, en efter en, alla ska bort. Men inte här. Det kommer att göra ont, han kommer att skrika som en gris, kvida som ett svin på väg till slakt. De vet att döden väntar, bara minuter bort. Även om jag inte tänker döda honom så kommer han att tro det och dödsskriket kommer spränga ljudvallen. Även om jag sätter tejp för munnen kommer han att kvida på ett sätt vars ljud bara hundar kan uppfatta, och det jag allra minst vill ha här nu är en arg schäferhund som har fått för sig att spela hjälte. Jag måste få bort honom härifrån. Tåget, jag kan inte ta tåget med den här jäveln, tejp runt munnen och en kedja runt halsen för fan. Satan! Kan jag inte dra en påse över hans huvud bara.


- Jag betalar för oss båda, du förstår han lider av en extremt svår ungdomsacne, fast i vuxen ålder, och det har blossat upp ordentligt på sistone och han vill inte vissa sitt ansikte, av förståliga skäl. Döm inte honom, det är inte hans fel, titta inte på honom, han känner det. Han känner era blickar. Lämna oss i fred, vi är ingen turnerande freakshow. Det är män som han här som ni har att tacka för den här jävla järnvägen. Just det, slet på järnvägen, och se vad som hänt honom. Ni är skyldiga honom, skyldiga honom ett liv i lugn och ro. Sjukpensionärer åker väl gratis förresten?



Nej det skulle inte fungera.
Jag tar upp hans mobiltelefon ur hans kavajficka, och är tvungen att smacka till honom igen när han försöker hindra mig. Jag skriker:


- Neine, ditt schweine! Neine!
Av The Dude - 20 juni 2007 10:38

Granngyben hade fastnat med handen nere i soptunnan och hängde nu över kanten i någon sorts ligg-stående position därute. Inget nytt att se honom gräva runt i soptunnorna. Ibland stannar han i soprummet i timmar, gräver, tittar på skit, arrangerar om saker.


Det är svalt hos tandläkaren, svalt och skönt. Det lilla kyffet ligger under gatunivå och har vad jag har sett tre stora rum. I rummet där man kommer in finns ett skrivbord, dock ingen som sitter bakom det, och två stolar för väntande patienter. När jag idag kommer in sitter det någon framför skrivbordet, herre gud – det är jultomten.

- Jag skall akta mig så att du kan skriva in dig, säger han.

- Det behövs inte, sitt du tom… sitt du kvar bara.

Han såg ganska avdankad ut, med en öppen linneskjorta som blottade hela hans enorma kulstötarmage. Han kliade sig i sitt skitiga, vita skägg och bläddrade i en DAM-tidning.


Minuterna gick och tomten undrade, liksom jag själv över tiden. Jag började snappa upp ganska högljudda diskussioner – om pengar, bakom skynket in till ett av rummen. Jag kollar lite undrande på tomten, men han är nu djupt inne i Damernas Värld. Va fan är det här? Skynket dras bort och en snubbe kommer utspringande till skrivbordet, telefonen ringer, han sticker igen. Tomten börjar bli otålig. Tar av sig sina glasögon och riktar en argsint blick mot skynket och i den riktningen snubbens röst kommer ifrån. Jag tittar undrande på honom. Snubben kommer igen, slänger en sluddrig blick på tomten och säger att han måste vänta lite. Tomten med sin kulstötarmage lägger ifrån sig en sådan suck att det känns som en nukleär tryckvåg just träffade mig. Shouuuu-hshhhh! Jag skruvar på mig igen och nu kommer snubben utspringande för tredje gången, kan också ha varit fjärde, han sprang bokstavligen runt som en yr höna, och diskussionerna från andra rummet fortlöpte. Situationen blev konstigare och konstigare, och då drogs plastskynket bort från det andra rummet och en tandläkarinna frågade om Chewie var där.


Samtidigt som jag går in i rummet börjar tomten tappa humöret. Det verkar som om att de nu inte vill/kan ta emot tomten, och han är sur. Han vrålar något om vad han förlorade på att ta sig dit och så vidare, 480 pix. Snubben tittar konstigt på honom samtidigt som tomten kastar sig själv och sin mage ut på gatan och slänger igen dörren efter sig och.

Sheesh, tänker jag, men det är då the weird turns pro, som Hunter S nog skulle ha sagt. Jag är hänvisad till en tandläkarstol, när snubben nu är där, bakom mig, och pratar om en massa konstiga saker som ingen verkar vilja ta i.

- Det där får du sköta, jag vet inte…

- Gör ni bara ert jobb så blir allt bra!


Vad är allt detta om, tänker jag när tandläkaren tittar fram med en spruta i handen. Oh god, det är en stor spruta, det måste vara en ovanligt stor spruta, och allt snacket i bakgrunden, tomtens outbreak och andra udda grejer börjar freaka ut mig – jag svettas som en larv i ökenhetta. Hon ger mig två, eller kanske tre sprutor, och hennes stora flin som verkar vara ett hånflin börjar nu göra mig riktigt paranoid.

- Börjar det kännas lite, eh?

- Well, ja.. lite.


De tre tandläkarna i rummet nu, samt en okänd mansröst börjar nu bakom mig prata om saker som får mig att svettas om möjligt, än mer. Jag börjar tänka på vad de skulle kunna göra med mig om dem ville. Fan, finns det inte en skräckfilm som heter tandläkaren? Jo visst gör det. Based on a true story, for sure. Här försöker man spara några slantar på att hitta en billig tandläkare, och man blir slaktad på kuppen, använd som försökskanin i något Dr. Frankenstein wannabee experiment. Jag kommer att ha en kuk istället för tunga, bli känd som kuksugaren. Jag har ingen aning om vad för diaboliska planer som de här freaksen har för sig. Försöker de statuera ett exempel? Vad har samhället gjort för att skada de såhär illa? Frågor, så många frågor, jag skruvar på mig och jag känner en hand på axeln som trycker till mig. Diskussionen fortsätter bakom mig.

- Tror du hon kan köra på det hon fick?

- Nej för fan!

- Men vad fick han då?

- Öhhhh

- Kan han köra, nej?


Jag hör stesolid nämnas i sammanhanget där också, och jag börjar känna mig yr nu. Vad som hände sedan är lite suddigt, men efter att de röjt lite med borren var det hela klart, ganska snabbt. Jag skyndade mig in på toan för att titta och känna på min tunga. Såg bra ut, kändes bra. Men jag kan lika gärna ha varit spacad på whatever som du nu gav mig. Bäst att vara försiktig. Bedövningen gjorde så att jag inte kunde prata ordentligt, så där stod jag framför snubben vid skrivbordet och tänkte att jag gjorde bäst i att inte fråga honom där, dreglande, slumrande och sluddrande vad fan de gjort med mig, sataniska slaktare. Jag gav honom pengarna och han började snattra om studentrabatten som jag inte skulle få, jag var fortfarande yr, benen svajiga och jag kände paranoian komma krypande – bara ta vad du vill ha så jag kommer ut någon gång ditt kryp! Jag får det äntligen överstökat och jag backar ut genom dörren. Där i dörren kommer jag på att jag måste ha en vägbeskrivning, och med en fot ute känner jag mig säker – redo att dra på stört om något skulle hända. Jag frågar snubben. Han säger stönande och drygt, medan han kliar sig på hakan och håret, att jag skall gå diagonalt. Diagonalt tänker jag, tar en sista titt på honom och flyr hellveteshålan, småspringer ner för gatan och tittar över axeln otaliga gånger innan jag känner mig trygg. Hittar in på en liten gata och speglar mig själv i en bilruta. Ser ok ut, lugnar mig lite, torkar av svetten, skakar på huvudet och fortsätter ner för gatan och börjar fundera på vad fan ett par lösgaddar kan kosta.

Av The Dude - 12 juni 2007 14:30

Frank Zappa har sedan han först fick en plats i min skivhylla, brett ut sig mer och mer.
Det hela började med en '68 konsert. Närmare bestämt Paris, den 26 oktober.
Någon andra lyssning för att säkerställa om det verkligen var bra behövdes knappast. Däremot var det någonting helt nytt - och just därför behövdes, till att börja med, en lyssning till. Det var någonting nytt, men kändes knappast som någonting främmande. Det kändes som att jag under min musikaliska resa hela tiden (bland annat) hade letat efter detta. Det är här det är - det är här det är, yes indeed!

Så där startade det.Nittonhundrasextioåtta Explosvit årtal. Det var en konsert från detta år, med ett annat band, som några år tidigare fick mig att känna mig som en orm när jag slingrade mig fram längs med gator och torg, över åkrar och berg, i solsken och regn, på land och i vatten, ibland simmande, ibland flytande, och till och med flygande. En flygande orm som slingrade sig fram i luften utan vingar, rullade runt och slickade på molnen, flög med öppen käft och smakade på världen - lät den flyga in i mig och jag i den. Jag talar förståss om The Grateful Dead.

Vad jag ville ha sagt med detta är alltså att 1968, inte bara politiskt var ett explosivt årtal utan även i högsta grad musikaliskt. Knappast några nya forskarrön här, men fortfarande intressant. Speciellt nu när det under de senaste, kanske två åren, börjat snackas en del om Summer of Love. För tillfället är det liknelserna mellan 2007 och 1967 som man på flera håll försöker framhäva. Som exempel kan nämnas den konstutställning som förra sommaren visades på Leopoldmuseet i Wien, och som denna sommar finns i New York under just namnet "Summer of Love". Något som bland annat nämndes i sammanhanget var att utställarna ville återskapa känslan av 60-talet, utan drogerna.

Det är inget fel med att den psykedeliska konsten, som jag själv tycker väldigt mycket om, hittar in i konstsalongerna. Men så återkommer det ofta och gärna till nostalgiska utflykter som för med sig en bitter smak - och eftersmak.
Och jag vet faktiskt inte om liknelserna för med sig någonting speciellt gott egentligen. Visst är det intressant att peka på likheter mellan årtal och se vad det finns för paralleller att dra och vad för lärdomar att lära - men utöver det så blir jag ibland aningen förbryllad över syftet.
Och är det egentligen så likt? ja, till en viss del finns det en del liknelser som kan göras till åren kring slutet på 60-talet. Tänker först och främst på politik och situationen i världen idag. Just musikaliskt vet jag inte om det finns så många likheter (vet inte om jag räknar Alternativfestivalen i Norrköping med sin något fräna lineup - men med en slogan som säger ungefär - "kom och minns"). Däremot finns det en hel massa lärdomar att dra från det fenomen(?) som media satte namnet "kärlekssommaren" på.

När det gäller nittonhundrasextiåtta och Frank Zappa, som den här texten från en början var tänkt att handla om, är läxan att lära; Freak Out! och Freak Freely!


Att återskapa känslan av detta går bara att göra på ett sätt - och det handlar inte om att sitta och minnas, utan genom att själv göra det. Med eller utan droger är i sammanhanget irreleveant, freak out feelingen får du bara genom att freaka ut. Prova du också. If it feels good, do it!

Av The Dude - 8 juni 2007 22:23

Tisdag morgon i Tjockhult. Tittar på min alarmklocka igen. Det är tidigt och väckarklockan som jag för dagen till ära ställt prydligt på min datorstol – utom räckvidd från en liggande position i sängen (även halvsittande skulle det bli besvärligt att komma åt den), har inte ens fått ringa. Tackar fan för det. Som jag i ett tidigare nummer av denna följetong klargjorde är det ett ljud värt att utrota. Varför jag fortfarande inte har gjort mig av med denna djävulsmaskin och ersatt den med något som i alla fall spelar på den humana spelplanen – det, ja det går utanför mitt förstånd. Förstånd… jag vet inte längre om jag har något sådant, eller om alarmklockan vid det här laget har tagit sig in i skallen och käkat upp varenda liten bit av det som fanns därinne. Okay okay… tar ett djupt andetag och försöker att inte tänka på klockan så jävla mycket. Jag skall ju trots allt till tandläkaren, vilket är anledningen till att jag ställt alarmklockan där den nu står och blänger på mig med sina skrikande röda, kantiga siffror.


Jag går in i duschen och låter under tiden min hjärna fundera på tänkbara alarmsignaler som mitt framtida ur skulle kunna spela upp för mig. Någonting som inte får mig att tappa förståndet. Att tappa hakan hade varit betydligt roligare. En klocka som varje morgon spelar upp random sounds, lite av allt möjligt, skulle nog kunna få en att tappa både ett och annat. Det skulle kunna vara allt från ljudet av en galen liten fet bookie-man som sitter skrikande på en balinesisk tuppfight och dealar med bettingpengar; ”fifty dollar! Fifty dollar, you pay, American!, till ett ljud som torde ge en känslan av hur det är att bli överkörd av ett tåg. En inspelning som gjorts under en järnväg.
Fan, kanske man kan bygga en sån själv på nått vis tänker jag innan jag kliver ut ur duschen och ställer mig framför spegeln i badrummet. Jag tittar undrande på min spegelbild och undrar om jag någonsin kommer få tillbaka mitt förstånd.


Efter en kopp kaffe och en jävligt sunkig frukost (bl.a. en cola light) – eftersom jag igår glömde handla det enda som jag kom till affären för – frukost, hittar jag mitt förstånd igen. Gött mos! Säger jag till mig själv när jag slidar ut genom dörren och nynnar på någon för vädret passande hit, typ I Won’t Let The Sun Go Down, med Robin Cook. Under resan till tandläkaren läser jag Dagens Nyheter och dricker vatten. Känner mig på oerhört glatt humör. Fantastiskt vad lite soligt väder kan göra. Fast jag känner mig som om att det lika gärna kunde ha regnat. Jag hade nog även då studsat fram som en bumbibjörn på väg ner från ett saftrus. Men solen är en förhöjande faktor, helt klart. Solen har en fascinerande effekt på mig, inte enbart i min position för dagen som tandläkarpatient utan i största allmänhet som människa – och därför också på andra människor. Let there be (sun)light!


Jag får be att återkomma till tandläkarbesöket vid ett senare tillfälle. Just nu ser jag att grannen har fastnat med näven i en soptunna därute och jag funderar starkt på att gå ut och ta en närmare titt på detta spektakel. Men var är mina solbrillor…

Skapa flashcards