Engelsmän, italienare, Fransyskor, Amerikanare, Afrikaner, danskar och Bosniska damer, ja det här låter ju som om jag skulle kunna tala om en mångkulturell film direkt från någon alternativ filmfestival, but it’s not. Jag talar om Bond, that’s right, den Bond, James Bond, och titeln är Casino Royale.Sugen som en gris knallar jag med min filmkamrat och flickvän genom de snöigt mörka och kalla gatorna med siktet inställt på biosalongens varma mörker, är på väg att råkolla lite frän Bond-action. Sista filmen jag kollade på bio var Borat, och jag hoppas på en trevligare magkänsla när jag denna gång stiger ut från den popcornosiga salongen. Daniel Craig känns från bara filmaffischerna utanför bion som en torrboll till Bond, men jag får ganska snabbt ändra uppfattning om den saken måste jag säga. Han har både karaktär och charm, faktiskt en ganska hög mysfaktor, som man bara måste ta till sig med ett leende. Det är Bond, han är rå – med rätt att döda, vilket han också gör, utan att tveka, men han är också den helylle brittiska gentlemannen som får kvinnorna att smälta som iskuber på en stekpanna. He’s Bond alright! Mord från ruta ett, det börjar bra, och faktum är att det fortsätter ganska bra filmen igenom. Det känns inte alls lojt någonstans i filmen, inte ens under vad som jag kanske trodde skulle bli lite tjatigt och långdraget, när de skulle sitta och lira poker. Poker har i alla fall jag fått en dos för mycket av den senaste tiden, och jag verkar inte vara den enda (syftar på den stackars kille från mina hemtrakter som för ett tag sen tog sitt liv på grund av pokerskulder). Hursomhelst blir det inte alls långdraget och spänningen i spelet gestaltas ganska väl, likaså ser man hur djävla snabbt man kan förlora enorma summor pengar i spelet (om man nu har några sådana att spela med). Tidvis är det också riktigt snyggt filmat, detta märks snabbt och är väldigt uppskattat när man sitter i sin biofåtölj framför den stora duken och förväntar sig i alla fall att känna sig lite mer ”i” filmen än vad man annars gör i soffan framför sin burk. Speciellt i en scen när Bond och en skurk befinner sig fasligt högt ovan mark känner jag hur det suger i magen och jag får nästan svindel bara av att kolla på Bonds något förskräckta min när han stapplar omkring däruppe, jag menar ser Bond förskräckt ut är det dags att börja oroa sig. När det gäller skurkarna så kanske inte riktigt Mikkelsens rollfigur riktigt lever upp till den annars ganska uppfinningsrika klassiska bondskurkarna, men Mikkelsen själv gör en bra insats som den, mer än något annat, monetära skurken Le Chiffre som gråter blod på grund av en problematisk tårkanal, som man aldrig får veta upprinnelsen till, vilket var lite synd, men kanske är det ändå bättre att man får fantisera fram sin egen ”kanske var det så att…” (han stack sig ögat med saxen när han skulle ansa ögonfransarna) förklaring. Lite egen medverkan i filmen är aldrig fel, om det inte gäller livsviktiga fakta som uteblir, som till exempel vad det egentligen är för mobiltelefon som Bond använder. Den saken råder det ingen förvirring om, Sony Ericsson it is, Mr. Bond. Yepp, och Ford is the choice of car, förståss bara som andrahandsval efter the real deal – Aston Martin. Men jag får aldrig riktigt känslan av att jag plötsligt sitter och tittar på en extra lång reklamfilm för någon produkt, förrän det slår mig vilken enda stor reklamfilm det egentligen är som jag sitter med ett stort godisimpregnerat leende och beskådar. Det är en reklamfilm, men kan likaså ses som en skildring av samma sak, från västerländska ögon förståss – nämligen den rådande världsordningen. Utan att göra någon djupare post-kolonial genusanalys skall jag bara lyfta fram de saker som för mig var så tydliga att jag knappast behövde leta överhuvudtaget. Det är några gamla välkända stereotypa roller som, inte särskilt förvånansvärt, används, jag menar, det är Bond afterall. Det är först och främst den svarta mannen, den vita mannen och den vita kvinnan. Jag skall nedan ge några exempel på hur jag menar de här rollerna befästs i filmen. När det gäller den svarta mannen så är bilden vi får av honom långt bortifrån romantiserandet av ”den ädle vilden”. I filmens början får vi se hur några (vita) skurkar gör skumrask affärer med några svarta milismän i Uganda. Överallt i den totala gyttjesörjan plaskar det omkring små kids med AK47:or hängande över axlarna, barnsoldater allover the place. Detta är i och för sig verklighet i många afrikanska länder, men tankarna drar en till civilisationens utkanter där kaos och oordning råder, där de har barnsoldater, där de inte är som vi – de är ”de andra”, detta kontrasterat i relation till de vita, kostymklädda bovarna som är där och gör business med barbarerna. De här vita skurkarna är också onda, men inte riktigt så onda och barbariska som de här vildarna. Något som vi något senare i filmen får bekräftat. Le Chiffre är en ond skurk, men dem skurkar som är ännu lite skurkigare än vad han är, och som kommer och kräver pengar av honom, de är verkligen de ondaste av de onda, men inte bara onda, dem, är svarta också – och dem bär machete. Beväpnade med machete hotar de att hugga armarna av de något mindre onda, vita skurkarna. Hela machetegrejen får i alla fall mig att snabbt koppla ihop dessa svarta skurkar med allt det hemska som har hänt, och som håller på att hända i Afrika idag, där vi ser människor slakta varandra med macheteknivar. Återigen får vi presenterat en bild av den onda, vilda och barbariska mannen. Men det finns en del svarta män i filmen som inte är skurkar, och är dem inte skurkar, vad skall de då vara, ja just det, betjänter och butlers. De passar upp de vita männen, tar hand om deras bilar när de anländer till hotellen, bär deras väskor och serverar dem drinkar och så vidare. Det är de här bilderna och sammankopplingarna som jag gör filmen igenom om den svarta mannen, och då bryr jag mig inte om att analysera den svarta skurkfigur som i början flyr undan Bond som värsta superapan – straight outta the jungel. Inte ens Tarzan skulle ta sig fram med en sådan apliknande, fascinerande smidig- och kvickhet, men sen så är ju Tarzan vit i och för sig.De vita männen är då, i motsats till de svarta männen, allting som ”de andra” inte är. De är civiliserade, mestadels i alla fall, och är de inte lika civiliserade som Bond är när han inte dränker skurkar som insekter på någon toalett, så är de i alla fall mer civiliserade än de macheteviftande vildarna. Dessa civiliserade män ägnar sig också åt avancerade och fina fritidsintressen, speciellt i den här filmen, poker. Detta kontrasterat mot ”de andras” (läs svarta männens) fritidsintresse som vi får en liten inblick. Under den stekande solen står en folkmassa bestående av svarta män och stampar, skriker, spottar och trängs så att jorden yr runt omkring dem. Där, i mitten av folkmassan får man se vad som händer, varför alla, mer och mer upphetsade står med sedlar i händerna och skriker och fäktar. Det är en kamp, en kamp mellan en kobra och en iller, eller något annat murmeldjur, mitt i folkhopen står dem i full färd med att försöka avsluta varandras liv. Detta något primitiva folknöje i kontrast med de vita männens tysta, lugna, framförallt civiliserade pokerspel, där ”James the butler” (svart) just nu springer och hämtar en Mount Gay åt Mr. Bond. (jag återkommer snart till Mount Gay).Det var männen det. Sedan fanns det också en och annan kvinna i filmen också, även om de varken var överraskande många, eller vackra för den delen – Eva Green är väl inte direkt någon skräcködla (haw-haw), men kändes inte riktigt som en given Bondbrud, men hon spelade bra och det funkade helt klart. Faktiskt roligt att se en tjej som inte kommer direkt från the Playboy Mansion med sina nya silikonbröst utputande till filminspelningen, vilket annars är ungefär vad jag väntar mig av Hollywoodproduktioner idag.Vesper Lynd, som spelas av Green, får först framstå som en självständig, fri, relativt smart, medveten och stark västerländsk kvinna. Hon är bestämd och rationell, och hon sköter sitt jobb parallellt som hon fäller sarkastiska kommentarer till Bond. Den starka och självständiga Vesper faller hursomhelst snabbare än ett asplöv till marken. Efter att ha sett ett lik förändras blixtsnabbt hennes roll, och de traditionellt kvinnliga attribut som tillskrivs kvinnan ramlar alla på en och samma gång ner i huvudet på henne. Passiv, behövande, svag, känslosam och öm sitter hon orörlig gråtandes i duschen, Bond som är den givna motpolen mot kvinnan (übermannen) som sådan kliver givetvis in och tröstar och tar hand om den gråtande Vesper.Att säga att Casino Royale är skön action från början till slut är ingen överdrift, men att säga att det är den bästa av Bonds är nog kanske lite av en överdrift. CR har goa actiondrypande scener, är bitvis riktigt snyggt filmat, är lagom kryddad med den vanliga brittiska Bond-humorn, några snygga brudar (alldeles för lite sex dock), men det är en del som saknas, det är det. Le Chiffre är en ganska trist skurk, som filmen igenom egentligen inte gör något roligt, inte har några roliga planer, förutom att krossa Bonds nuts, som faktiskt är sjukt rått, men att Bond redan efter kort tid är uppe och jonglerar sina kulor i sängen med Vesper sabbar hela grejen något. Hursomhelst är Le Chiffre en trist och ganska färglös skurk, som inte har några som helst roliga planer förutom att bli rikare och tuffare, vilket är väldigt blekt för att vara en Bondskurk. Dessutom var Bond, inte Bond himself i och för sig, men en del angelägenheter runt omkring honom nästintill lika bleka som Le Chiffre. Nu är ju Q död och begraven, vilket min flickvän påpekade i detta avseende, och det har hon ju faktiskt rätt i. Om Q är omöjlig att ersätta, menar jag att alla de finurligheter och gadjets som för mig är en stor del av Bond är omöjliga att ta bort, vilket man i den här filmen nästan hade gjort. Många var dem inte, finurligheterna, någon löjlig sändare som Bond hade strax innanför huden, en mikrofon, och för att inte glömma – det bästa av allt, Bonds eget lilla privata sjukhus i Bond-bilen. Istället för knappar som aktiverade missiler eller rökbomber, hade Bond sin egen lilla akutklinik i handskfacket på sin Aston Martin, skrattretande men också fjantig fånighet som tog det roliga ur det totalt när jag insåg att mer finesser och finurligheter än så här innehåller filmen inte. Det funkade inte riktigt för mig. Specialeffekter och actionscener för mångmiljonsbelopp blir ganska tafatta om de inte får den dos av Bond-finurlighet de förtjänar, jag menar vi snackar ändå om Bond, inte om Steven Seagal – inte heller McGayver, men lite mer uppfinningsrikedom än en mikrofon kan man väl ändå vänta sig.Och för att återvända till Mount Gay.Absolut coolaste scenen i hela filmen:Bond till bartendern: One Mount Gay, please.Nu kan jag öppet dricka min Mount Gay rum, thank you Mr. Bond.Text: Carl Johansson