21.32, tror jag skall gå ut en sväng, har inte varit ute på hela dagen och känner mig lite smått fyrkantig i huvudet efter en hel dag med näsan i antingen en bok eller framför datorn. Jag gör så, stoppar byxorna innanför sockorna och slänger på mig en sjal och min jacka. Grannen är ute och röker – Tja! Tja tja! Stannar och utbyter några ord med honom, han har precis vaknat säger han och tittar på mig med ett ruskigt ansikte. Woah! - Vad fan har du gjort, fått spö eller?Han skakar på huvudet och ler lite underligt samtidigt som han suger på sin cigg.- Jag har varit sjuk och inte tagit det lugnt alls, bara.No shit, tänker jag och tar mig en titt på hans ansikte igen. - Gå in och lägg dig för fan!Vid närmare eftertanke måste han ha tyckt att det var pinsamt att han hade fått spö, eller också så måste han ha knaprat piller konstant hela den senaste helgen och totalt glömt bort att sova, eller att titta sig i spegeln för den delen. Ok tänker jag, jag själv har inte gått ut på hela dagen – den här killen borde inte ha gå ut på hela dagen, och antagligen inte de närmsta dagarna heller.Jag knatar ner för gatan längs med de insnöade bilarna samtidigt som det återigen börjar dala ner lite snöflingor från det stora svarta. Strax efter halv tio och det är så tyst att jag kan höra vad jag själv tänker riktigt klart och tydligt, sover stan allaredan? Går förbi gymmet, där en ensam snubbe står och springer på ett rullband samtidigt som han tittar på någon amerikansk såpa om desperata husfruar eller om något annat ungefär lika intressant. Intressant indeed tänker jag, och knatar på runt gymmets husknut där det är något utblås som fläker gymmets rövsvetts-osande mögelodör över mig, jag får kväljningar, kräks nästan, samtidigt som jag snubblar på någon uppstickande isbit och faller ganska pladask på den snötäckta gångvägen. Inte sen att se det roliga i ögonblicket tittar jag mig, skrattande för mig själv, omkring och ser om det var någon lycklig sate som fick se idiot-Allan springa och ramla, men det verkar lyckligtvis inte som det. Innan jag stiger upp sätter jag mig på knä och tar lite snö i handen och klener i ansiktet, kallt, uppfriskande, bättre än Vicks blå tänker jag samtidigt som jag är på väg att lasta in lite snö i munnen när jag får syn på en tung lastbil som kommer dundrande förbi på motorvägen i min ögonvrå, och jag tittar på lastbilen och sedan på den vita snön, som faktiskt är väldigt vit, och slänger den till marken.Jag tittar upp och ser skidbacken i all sin snöiga glans bortom kanalens nu halvt isfyllda fåra. Jag halkar ner för några trappor och över några broar för att ta mig till backen som vid det här laget ser ut som ett stort orange-vitt dimmoln som är på väg att lyfta till skyarna. Snökanonerna går varma, eller ska jag säga kalla, även om det redan har fallit en del snö verkar det inte vara nog för skid- och brädåkarna, men det är bra nog för pulkåkarna som jag ser däruppe i all hast att bestiga backen, för att på pulkans plastbotten ta sig ner på bara en bråkdel av den tid som det tog att klättra upp. En kille kommer körande på en snöskoter, han stannar till en liten bit ifrån mig, och utan någon vidare eftertanke går jag dit och frågar honom tveklöst.- Får jag åka med?Han pular med något verktyg, tittar upp på mig, ser förvånad ut och är tyst en snabb sekund. - Va?- Får jag åka med?Nu ser han något mer förvånad ut och han frågar mig vad jag skall göra där uppe.- Snöänglar! Svarar jag förvånande snabbt, även för mig själv, och jag förstår inte riktigt varför. Hursomhelst har killen på snöskotorn redan satt plattan i mattan och är i full färd att pressa åbäket till snöskoter uppför backen. När jag vänder på klacken för att gå upptäcker jag att några pulkaförsedda kids har beskådat min konversation med snöskotermannen och de står nu tysta och småstirrar på mig, jag tittar på dem och gör en uppgiven gest varpå jag vandrar vidare i snön.Text: Carl Johansson

- När, fan jag har ju skolan, pluggar och ligger i, sen så har jag ju ett förhållande att ta hand om nu med, vettu.- Ah shit, som en vanlig snubbe liksom…- Ja…- Fan, det vill man ju inte!- Ah, det funkar ganska bra alltså.- Det gör det alltså.Ja fan, det fungerar ganska bra. Med ”vanlig snubbe” menar han ungefär jobb, fru och hus. Min nuvarande livssituation är inte ens i närheten av det. Men hursomhelst, rädslan för att bli en ”vanlig snubbe” kommer från en 30-årig, ganska vanlig snubbe. Tidigare har han sagt till mig att han inte är som andra 30-åringar.- Jasså, vadådå?- Nej men du vet, andra 30-årnigar är kanske inte som jag direkt. Jag är ju ingen typisk 30-åring om man säger så.- Hmm, jag vet inte, vad fan är en typisk 30-åring? De 30-åringar som jag har träffat var väl ungefär som du, fast ändå inte… som vanliga snubbar, you know. Jag vet inte om du är speciell på något sätt för att vara 30.- Uhh, ok.Sökandet efter någon form av bekräftelse av att han inte är som andra fortsätter. Hos mig hittade han inte det, utan blev stående med ett frågetecken framför ögonen. Jag har inte längre någon direkt rädsla för att bli en ”vanlig snubbe”, va fan jag är en vanlig snubbe. Vi är alla rätt vanliga snubbar. Men visst, tidigare kände jag av denna rädsla. Men med rädsla för världen kommer man inte långt. Definitionen av den vanliga snubben, med jobb, fru och hus har väldigt mycket mer till den, dolt under ytan. Att vara en ”vanlig snubbe” i den mening att jag har de här sakerna skrämmer mig inte alls, utan jag ser det snarare som att det skulle vara trevligt, riktigt mysigt faktiskt (om man bortser från jobbet då, och frun, ibland). För mig är definitionen av den ”vanliga snubben” inte bara detta, det handlar om en mentalitet, och inställning till livet, till livet och till verkligheten, till världen. Är du sann till dig själv vet du att varken jobb, hus eller fru förmodligen förändrar detta. Makt och motstånd förekommer i många olika färger och former.Text: Carl Johansson

Tappade intresset för några år sedan. De kretsar som jag rörde mig i var inte längre vad de brukade vara. Det var i alla fall vad jag tänkte då. Med närmare eftertanke och med lite längre tidsperspektiv ser jag nu att fallet var annat. Det var jag som inte längre var den som jag brukade vara, inte dem. ”Krestsarna” finns fortfarande kvar, men med delvis nya människor. De är som dem alltid har varit, men jag och en del andra fick nya glasögon. Inte bara ett par utan ett flertal, eller var det ett par med många olika clip-on glas. Hursomhelst, huvudsaken var att jag började se saker och ting ur andra perspektiv. Svaren på de frågor som jag tidigare ställt mig hade inte längre en klar och tydlig form utan framstod nu snarare som en kletig pastellmålning där färgerna smetades samman. Idyllbilden som tidigare syntes på samma duk är utsmetad och det går inte längre att skönja något klart motiv. Dessutom har målningen en mängd olika färgnyanser, blålila, grått, orangegrönt, rödsvart, rödbrunt, den är inte längre bara svart och vit. Det är en väldig skillnad. Därför blir jag alltid ledsen när jag av ren välvilja vill ge bort ett par av mina glasögon, eller mina clip-on glas, men får behålla glasen och får själv istället mottaga en ogenomtänkt och korkad verbal smörja. Jag hissar ingen flagga här, jag erbjuder dig bara ett par gratis glasögon.Text: Carl Johansson