Inatt står jag under månen, men utan att belysas av något månsken, och blickar ut över Stockholm. Det är natt, men mörkret har problem att tränga in på stadens gator, till och med in i tunnlar och de tysta och övergivna platserna har mörkret problem att komma åt. Mörkret omfamnar staden, slår en ring runt civilisationen, men kommer inte riktigt in, inte ens uppifrån kan det komma åt den mänskliga myrstacken. Halva grejen med att det är natt är just att det blir mörkt ute, mörkret faller och månen träder fram. I det kapitalistiska samhället skall du ligga i sängen och sova på natten, så länge du inte arbetar kyrkogårdsskiftet i fabriken. Men staden sover aldrig, åtminstone är staden aldrig riktigt mörk. Allt ljus håller mörkret på avstånd, obehagligt, men också behagligt avstånd för min del i alla fall. Utevistelse under dygnets mörkaste timmar är något trivsamt för mig, jag är en nattkrypare. När människorna i staden kryper till kojs, kryper jag ut. Inatt är det inte en kotte ute. Men trots att ingen är ute spyr alla stadens lampor ut en massa ljus, ljusföreoreningar. Det är därför månskenet inte når mig denna annars mycket milda och stilla novembernatt. Inte bara är det med tanke på att jag i staden inte får uppleva riktigt mörker, utan också med tanke på vilket slöseri med energi alla dessa lampor är. En del ljus behövs naturligtvis. Ta till exempel ljuset på våra vägar, det behövs. Men behövs de om ingen kör på vägarna? Slottet har för inte så länge sedan fått ny belysning, och det är väl trevligt, i alla fall för alla nattkrypare som vill titta på slottet nattetid. Men behövs det, knappast. Kungen föregick i alla fall med gott exempel när han lät installera energispararbelysning på sitt slott. En annan stor byggnad i Stockholm som nyligen har fått en flashig belysning är Globen. Globen lyser nu med all sin prakt i alla möjliga olika färger. Fantastiskt, eller? Stockholms stora byggarbetsplatser lyser som sportarenor, inte en människa kan nu obemärkt ta sig in där, eller kan de inte det förresten? Det är ju natt och inte en kotte ute ändå. Lyser gör dem i alla fall. Det lyser och blinkar i alla möjliga färger, och det för mina tankar till ett tivoli, ett övergivit tivoli. Visst är det mysigt med lite trevligt ljus i vad som annars skulle vara en mycket mörk stad, speciellt under vinterhalvåret, men måste verkligen Globen spraka i blått, rosa och violett nattetid? Jag sitter på en bergssluttning, det är fem på morgonen, jag önskar att jag tog mina solglasögon. Vänta bara ett litet tag till, då kommer vi nattkrypare bli bruna utan sol av all julbelysning som Stockholm snart vältrar sig i.Blä!Text: Carl Johansson

Tisdag eftermiddag, kallt och grått. Kaffet på spisen är på väg att kallna. En del säger att de värmer sitt kalla kaffe i mikron, inte jag. Jag har någon sorts grej mot att använda mikron för mycket. I med en skvätt whiskey istället bara, så värmer det i alla fall. Det är så irländarna dricker sitt kaffe, har jag har hört. Jag slår mig ner i min något slitna, men ganska sköna, skinnfåtölj. Önskar bara att jag hade en fotpall, men jag har blivit allergisk mot att köpa en massa nya grejer. Jag bygger istället en fotpall med hjälp av en hink och en filt som jag lägger ovanpå för komfortabilitetens skull. Funderar på att slänga igång en platta på stereon, men va fan, nu har jag ju satt mig här. Blir sittande och zippar på mitt kaffe, mitt irländska kaffe. Tänker på vad jag har tänkt på de senaste dagarna. Jag har känt mig något orolig, för att inte säga ganska mycket orolig. Det är antagligen ingen oro som får någon att lyfta på ögonbrynen, tvärtom något som många i Sverige idag antagligen känner, och något som andra kanske placerar under kategorin I-landsproblem. Det handlar om vad som komma skall.Vad händer sen?Det händer med jämna mellanrum att jag får attacker då jag nästan uteslutande tänker på vad som skall hända i framtiden, och då inte med politiken, eller med miljön, utan med mig själv och mitt liv. Som en giftpil som borrar sig in i sitt mål, borrar sig oron över framtiden in i mig, precis som ett gift sprids oron i min kropp och har snart letat sig upp till hjärnan. Där tar den strypgrepp på alla tankar som inte är förenade med denna oro. Plötsligt kan jag inte längre tänka på någonting annat. Just nu läser jag mitt tredje år på min eftergymnasiala utbildning, jag har två och ett halvt år kvar att studera, minst. Jag bor i en studentlägenhet, som jag inte får lov att bo kvar i när jag inte längre studerar. Vad som når min skalle idag handlar om framtiden, om jobb och bostad. Vad händer när jag har studerat klart, då kan jag ju inte bo kvar här, var ska jag då ta vägen? Det är väldigt svårt att får tag i bostad här, speciellt om jag inte har något jobb, var ska jag få pengar ifrån? Får man socialbidrag som nyutexaminerad, arbetslös student? Ahhhhhhhhhhhhhhhhhh!!Shit, Fråga Doktorn hjälper inte mig, jag behöver ett Fråga Jesus program.Det tar ett tag, ibland ett bra tag, innan mina något sundare tankegångar återigen kan erövra hjärnan. Allt känns bra igen, kanske till och med bättre, jag tror att jag på något sätt genom mina reflektioner har blivit lite lugnare………. Tills oros-imperiet strikes back! Well, den huvudvärken får jag ta då. Att oroa sig för när oros-imperiet kommer att anfalla igen låter för mig ganska oroväckande.Text: Carl Johansson